Svaret är dubbelt djerft, som barnmorskan väl visste, att det vanhederliga i denna sak hufvudsakligen bestod deri, att hund- och kattskinnen blifvit afdragna och beredda i smyg af hennes egen man, hvilken dermed ingripit i nattmannens vanhederliga yrke, men dock skall hon nu ha fått skrattarne på sin sida.
II.
Lefvande folktro.
»Man tror så gerna hvad man hoppas.» Det är derför icke så underligt att man så ofta får höra den åsigten uttalas, att gammal folktro med sitt stora följe af vidskepelse, numera i det allra närmaste blifvit tillintetgjord genom vår, under mer än ett halft sekel så energiskt bedrifna folkundervisning.
Hvar och en, som vill gå till grunden, samt tänka närmare på ifrågavarande sak, måste dock snart nog vinna den erfarenhet, att de från förfäderna nedärfda föreställningarne, med tillhörande sägner och lifsåsigter, hafva långt djupare och starkare rötter, än att de kunna nås af en reglementerad läsning, hvilken sällan, om ens någonsin, kommer i innerligare beröring med någon af folktrons många förgreningar. Men vill man verkligen komma till en, på personlig erfarenhet grundad, kännedom om vårt folks andliga lif samt lära sig förstå de dolda orsaker, som ligga till grund för många af dess handlingar, då måste man älska detta folk, vinna dess förtroende, så att individen vågar lägga å sido alla inlärda konventionela fraser och talesätt, då hjertats innersta tankar bli uppenbarade.
De personer, som inbilla sig, att den gamla folktron nu är både död och begrafven, begå ett stort misstag; man kunde frestas tillägga: lyckligtvis. Ty utom det att vi ha den ännu lefvande folktron att tacka för, att här under de sista årtiondena kunnat tillvaratagas stora samlingar folklore, har denna lifskraftiga tro bevarat flertalet bland vårt folk från den själsförtorkande radikalism och materialism, som från flera håll blifvit predikad. Folktron är icke
