Under de tjugo år, som jag egnat en del af min tid åt samlingsarbete, har jag mången gång hört beklagas, att kunskap om allmängagnelig svartkonst ej längre ingår bland de lärdomsämnen, som kräfdes för att bli vigd till prest. Man visste dock förtälja att här ännu fanns yngre prester, hvilka frivilligt satt sig så pass in i svartkonst, att de förmådde mana bort efterhängsna gengångare, och man tvekade ingenstädes att öppet och med stort beröm nämna namnen på sådana prester, hvilka då också hedrades med benämningen: »riktiga gudsmän». Då det var af vigt att få veta, om de lifliga skildringarne om dylika, i våra dagar företagna, »maningar» skulle hänföras till ren tolkdiktning, eller voro grundade på verkliga fakta, egnade jag en liflig uppmärksamhet åt saken och kom till det resultat, att dessa maningar verkligen egt rum i de angifna hemmen.
Under en af mina samlingsfärder kom till den kyrkoherde, i hvars hus jag för tillfället befann mig, en gumma och anhöll att presten måtte komma och »läsa bort» hennes aflidne man, »som ej ville bli der han skulle vara». Men kyrkoherdens fru, som visste att hennes man alltid plägade afvisa sådana hjelpsökande, förklarade för gumman, att hennes spökrädsla måste hon, utan prestens tillhjelp, söka öfvervinna. Men så var ej heller denne prest af allmogen ansedd för att vara någon riktig gudsman.
Så inträffade under loppet af de tre eller fyra sista åren af det nittonde seklet dödsfall med ty åtföljande spökeri i hus, som beboddes af personer med hvilka jag varit bekant under mer än tjugo år, och nu erhöll jag skildringarne ur första hand samt af personer, hvilka ej velat motsätta sig skrämda familjemedlemmars begäran om, att en riktig gudsman måtte tillkallas för att läsa bort gengångarne. Det ligger ej inom ramen för denna uppsats att återgifva något af berättelserna om dessa tilldragelser; det behöfver här blott sägas, att den andlige mannens besök och nattliga vaka dref bort spökerierna från de ifrågavarande hemmen, så att »de olyckliga andar, som ej kunde få ro i grafven, derefter blefvo der de skulle vara».
På sådana orter, hvarest man antingen ej känner till namn på någon prest, som fått rykte för att kunna läsa bort spöken, eller man har allt för lång väg till en sådan andans man, anlitar man fortfarande kloka lekmän, som förstå konsten; dessutom tillgripes en del husmedel för nämnda ändamål. I en bygd nära Kristianstad
