fann jag för några år sedan, att folktron tillade frimurarne en dylik förmåga, och jag påträffade der personer, hvilka med gripande öfvertygelse försäkrade, att frimurarnes förnämsta uppgift bestod i att mana ned spöken och gastar »så att vårt land ej skulle bli rent förderfvadt af sådant».
När det ej rent af är fråga om att få gengångare nedmanade af någon andlig man, aktar folk sig noga för att låta presterna få kännedom om något, som kan röja ett fasthållande af den gamla tron. Jag var derför alltid beredd på att vid mina besök i presthemmen erhålla en försäkran, att allt som kunde kallas gammal vidskepelse nu var alldeles utrotadt ur den församling, hvari jag då befann mig, och att i hvarje fall förekom der ej mera den art deraf, som står i samband med sakramenten, kyrka eller kyrkogård. Det skulle ha varit mig mycket lätt att bevisa motsatsen, men det tillhörde ej mig att angifva en kyrkvaktare eller ringare för det han till någon dödssjuk hustru lånat ut prestens messkjorta, eller varit behjelplig att lägga »elfkors» under altarduken, på det presten måtte tre söndagar å rad »messa» öfver amuletterna.
Det kunde naturligtvis ej heller falla mig in att förråda personer, som skaft malm från de vigda kyrkklockorna, tagit en bit fönsterbly från kyrkan, sopat till sig sand från kyrkgolfvet, tagit mull och benbitar från grafvar, tvättat sig i regnvatten, samladt i grafstenars fördjupningar, gömt dopvatten o. s. v. Jag har dock påträffat en kyrkoherde, som sjelf blifvit af en församlingsbo ombedd att gifva tillåtelse till en smula malmskrapning från kyrkklockorna, en anhållan, som dock blifvit strängt afvisad.
Sommaren 1898 gjorde jag bekantskap med en fru, som, för att få bot för en sjukling, tillgripit medlet att »låna» ett ben vid en nyss uppkastad graf. Benet användes enligt föreskrift, men då ett dylikt ben äfven har förmåga att bringa lycka vid vissa industriella företag, stannade benbiten i huset långt efter det den utsatta låneterminen var förliden; derför infann sig naturligtvis den döde och gjorde sitt kraf gällande ända tills benet blef buret tillbaka till den plats på kyrkogården, hvarifrån det blifvit upptaget.
Här må äfven anföras något, som vid de senaste afrättningarne förekommit på de olika afrättsplatserna: Det är ju nemligen en gammal tro, att blodet af halshuggna brottslingar, skedbladsvis på afrättsplatsen intaget som medikament, botar för fallandesot; detta
