medel har, vid de flesta afrättningarne, blifvit helt öppet anlitadt, och icke allenast många åsyna vittnen, utan äfven våra tidningar ha förtäljt om detta prof på ännu lefvande folktro.
Äfven andra hemliga ordenssällskap, än frimurarnes, tillföra folktron ny näring, fast ej i så hög grad som detta. Det hände mig, att jag på ett fiskläge blef ovänligt bemött, emedan man der misstänkte mig för att vara en af — Antikrists utskickade, »som skulle sätta hans tecken i händerna och på pannan på dem som ville tillhöra honom». Saken föreföll mig rent obegriplig tills jag lyckades vinna så mycket förtroende, att man gaf mig en förklaring, af hvilken jag förstod, att här var fråga om några, förmenta eller verkliga tecken, som goodtemplare sades använda sins emellan.
Våra apotek bidraga också i icke ringa mån att nära gammal folktro. I en föregående uppsats har jag bland kärleksmedel nämnt ett par saker, som fås på apotek, och har man kommit i tillfälle att se de »notor», hvilka af våra kloka män och kvinnor utfärdas åt deras kunder, samt tillika lär känna andra mystiska folkbenämningar på apoteksvaror, förstår man lätt, att folktron häri har ett starkt stöd: Flygande drakfrö, Ormfjell, Dödskalle, Djeflaört, Skorpiondroppar, äro blott ett litet prof på benämningar af dylik art, och hvarje apotekare känner en mängd andra af samma natur.
Under sommaren 1899 sammanträffade jag med en medelålders handelsidkerska, som under sin barndom och ungdom lefvat i ett rikt hem, som dag och natt hemsöktes af troll från en närbelägen kulle, och der blef först någorlunda fritt från detta oväsen sedan husmodern strött svart kummin i trollens väg. Vid efterfrågan på ett apotek, erhöll jag upplysning att svart kummin var frö af den allbekanta trädgårdsblomman: Flickan i det gröna (Nigella damascena.)
I ett »Reseft till en sass trollrökelse för kreaturs botande», som är intaget i andra samlingen af Folkdiktning, samlad i Skåne, finnes nämnde medel upptaget under benämningen »Svärt Commens», ett par ord, som ända tills jag hörde talas om svart kummin varit mig en gåta.
Det är icke allenast på landsbygden — icke ens företrädesvis derstädes — som här påpekade källor få lemna näring åt gammal folktro; vi ha troligen ej en enda stad, stor eller liten, der de icke kunna uppletas. Kvacksalveriet frodas utmärkt just i städerna, ty der kunna ju en mängd af de medel, som behöfvas, genast fås från
