Sammansmältning af äldre och nyare gudsbegrepp i vår folkföreställning.
En kulturhistorisk studie
af
August Svensson.
Onekligen förefaller det hart när ofattligt, att vår allmoge ännu
i dag skulle kunna omfatta religiösa bruk och föreställningar, hvilka
höra en svunnen religion till, hvars blomstringstid i norden ligger
hela tusental af år tillbaka, och dock känner enhvar, som är närmare
förtrogen med allmogens uppfattning och tänkesätt samt jämför
detsamma med de fornnordiska gudsföreställningarna, nogsamt till, att
detta är förhållandet. Men mången gång har dock det gamla och det
nya till den grad sammansmält, att man i en sak kan stå tveksam
inför, hvilket som bör hänföras till det ena eller det andra och
endast med svårighet förmå påvisa, från hvilketdera af dem, som
orsaken till vissa förefintliga seder och bruk är att söka. Ett
dylikt förhållande är det onekligen som vi här hafva att syssla med.
Skalden A. U. Bååth har nyligen i en artikel, publicerad i åtskilliga tidningar,[1] framhållit, att »af den stora roll, som ovädret spelar i de bruk och föreställningar, som äro fästa vid Kristi himmelfärdsdag, kunna vi draga den slutsatsen, att denna dag, som i England kallas den heliga torsdagen, Holy Thursday, i förkristen tid varit särskildt helgad åt guden Tor» (kurs. af oss).
När man läser detta kan man ej annat än fråga sig: har då verkligen i norden himmelsfärdsdagen varit firad före kristendomens
- ↑ Malmö-Tidningen för den 18 och Öresunds-Posten för den 23 maj 1900 m. fl.
