Gunnil Snälla,
den äldsta kända norrländskan.
Af
Johan Nordlander.
Om i allmänhet Sveriges medeltida litteratur är fattig, så gäller detta, om man bortser från Jämtland, i all synnerhet om den norrländska. Beträffande det nordligaste Norrland är detta ej egendomligt, då ju denna trakt först på 1300-talet på allvar började koloniseras; men med tanken på Jämtlands rikedom på pergamentsbref skulle man för de sydligare landskapen i Norrland hafva väntat en större tillgång på sådana, än hvad fallet nu i verkligheten är. Emellertid får man vara glad öfver det lilla, som verkligen finnes i behåll, och söka draga största möjliga nytta däraf.
Här skola vi sysselsätta oss med den första, utom i runskrift, till namnet bekanta norrländingen. Vi få då gå tämligen långt tillbaka i tiden. Vi fästa oss ej vid de på Gustaf Vasas tid upprättade jordeböckerna, i hvilka bönder nämnas i oändlighet och äfven emellanåt en egarinna af ett hemman, t. ex. en hustru Ramborg, en Gödelig vidua. Vi uppehålla oss icke heller vid 1400-talets köpebref, men när vi komma till 1300-talets förra hälft, måste vi af skyldig vördnad för ålderdomen och gifmildheten nämna tvenne norrländska hjonalag från den tiden, det ena utan tvifvel bosatt i Sollefteå i Ångermanland, det andra i Umeå socken i Västerbotten. Till själagagn för sig och sin älskade maka Rodhni testamenterade en mäkta rik man v. n. Gudhlaws Bilder i den förra socknen år 1337 laxfisken och jord samt penningar till Uppsala domkyrkas byggnad, till kyrkorna i Ångermanland och Medelpad samt till pastorerna vid dessa. Tretton år därförut eller år 1324 hade ett annat par nämligen Johannes och hustru Cecilia till ärkebiskopen och Uppsala domkyrka skänkt sin lösa och fasta egendom i byn Kadis (nu Kåddis) i Umeå socken.
