Länäs vid Ångermanälfven, omkring 6 mil ofvan Hernösand. Köpmannen kände sig stucken vid hennes fråga om priset för »bjällran» och sade, att hon skulle få den, om hon orkade bära henne. Lätt och ledigt tog hon klockan i sitt förkläde och bar henne till Sånga kyrka några mil högre upp; här var man just i behof af en kyrkklocka, och det blef nu på detta sätt afhjälpt.
Gunnils stora styrka visade sig ock på annat sätt. Såsom nämndt, ägde hon Backinge i Junsele, ett änge, som innehåller flere tunnlands vidd och nu lär fylla icke mindre än 34 hölador. Denna utsträckning hindrade dock icke Gunnil att slå änget på en enda morgonstund.
Gunnils hushållning.
Någon boskap hade Gunnil ej. Den mjölk, som hon behöfde fick hon ur en stor tall genom att helt enkelt »stampa» knifven i denna. Ännu i dag står trädet kvar i Hoting i Tåsjö socken. Men stor fångstman var hon. Hon hade bäfverfiske i Ruskån, Kortingsån, Essån och Kultran, fågelfänge i Kipparåsen, Tannflohöjden, Selsjöhöjden m. fl. ställen samt laxfiske i Hola-, Kil- och Nämndforsen.
Med så många och gifvande fångstställen af olika slag fick Gunnil vida mera, än som hon själf behöfde. Med landets produkter plägade hon därför årligen göra fyra resor till Gefle, nämligen vid midsommaren med ägg, om hösten med fågel och om vintern med kött. Hon färdades därvid efter en gällad ren, och på en enda dag tillryggalade hon vägen från Junsele till Gefle. Den handlande i denna stad, med hvilken hon hade affärer, skänkte henne en gång sirater af guld och silfver för att därmed pryda grimman å renen. Men det tyckte hennes man ej om; han fruktade, att hon ej hade fått det på ärligt sätt.
Gunnils älgfångst.
»Från Finland» inflyttade en man vid namn Blåfis jämte sin hustru och bosatte sig i Gunnils grannskap. Men därmed var hon ej rätt belåten; i all synnerhet ville hon »blifva af med» den hatade finnkäringen. Detta lyckades henne äfven, men på ett mycket svekfullt sätt.
