lapparne. När dessa tiggande gå från gård till gård och på något ställe af husmodern fått synnerligen hederligt »i säcken» lär det ej vara ovanligt, att de, i stället för att helt enkelt tacka, med det vänligaste tonfall yttra: Gud välsigne go(d)mora! — Vi antaga, att sägnens Gunnil benämnts med denna på samma gång förtroliga och vördnadsfulla benämning och att uttrycket, emedan hon bodde i Junsele, kommit att beteckna Junselebo i allmänhet.[1] Med tanken på henne har sedan socknens sigill graverats.
Prosten Blix i Junsele har om detta meddelat oss, att det föreställer en karl, enligt gammalt bruk klädd i kjortel, och förmodar han, att bilden missuppfattats såsom en kvinna, hvaraf anledning gifvits till talet om Junsele-gomora.
Detta synes vederlägga vår här uttalade åsikt, men man besinne dock, att en så aflägsen landsända knappast kunnat förfoga öfver någon så synnerligen skicklig gravör. Denne har måhända sökt visa en kvinna, men råkat gifva henne något manliga drag. Författaren häraf har tagit andra sockensigill från trakten i skärskådande och i flere af dem sett en fågel, men denna har varit svår att närmare bestämma; det har lika väl kunnat vara en kråka som en skata.
Hvem var Gunnil?
Sedan vi nu redogjort för hvad sägnen och ett skriftligt medeltida dokument hafva att förtälja om denna märkliga kvinna, återstår den lika intressanta som svårlösta frågan, hvem Gunnil Snälla i verkligheten varit.
- ↑ Annars har man i Ångermanland för en burgen och myndig gumma
haft uttrycket stor-mor. Mellan en sådan i Näs by i Långsele och
en annan i Krångeds by i Eds s:n göres en jämförelse i ett rim, som
tydligen är af yngre datum. Det lyder sålunda:
A stor-mor i Näs,
hon hade int’ en schäs,
men a stor-mor i Krange,
hon hade båd’ hästar och vagne.Till en gumma »som haft något att reda sig med», har man ock smickrande sagt: »Du är som a stor-mor i Krange.»
