Om en fornnordisk årstredelning.
Kan något spår af en forngermansk treskedesindelning af året skönjas i våra folkliga s. k. bemärkelsedagar?
Af
Edvard Hammarstedt.
I det tjugusjette kapitlet af sin bok om germanerna fäller
Tacitus följande yttrande, hvilket, oaktadt det torde få anses såsom
allmänkändt, här för erinring inledningsvis må upprepas: »Nec
enim cum ubertate et amplitudine soli labore contendunt, ut pomaria
conserant et prata separent et hortos rigent. Sola terræ seges
imperatur. Unde annum quoque ipsum non in totidem digerunt species:
hiems et ver et æstas intellectum ac vocabula habent; auetumni
perinde nomen ac bona ignorantur.» Såsom ses lämnar den
romerske författaren i tydlighet intet att önska. — Germanerna i
början af vår tidräkning, hvilka ej sysslade med annat odlingsarbete
än ett enkelt åkerbruk, hade endast begrepp om och benämningar
för vinter, vår och sommar. För hösten (auetumnus) saknade de
namn, likasom de i romarens ögon ock saknade denna årstids
håfvor.
Då nu Tacitus eljest plär anses såsom en den tillförlitligaste sagesmannen beträffande de germanska folkens äldsta kulturhistoria, vore man benägen att vänta, att äfven anförda uppgift skulle utan vidare godkännas; detta så mycket hellre, som den jämförande språkforskningen visar, att endast för vinter, vår och sommar beteckningar finnas, som låta härleda sig från det ursprungliga ariska ordförrådet.[1] Äfven det förhållandet att en årsindelning i
- ↑ R. Meringer: Indogermanische Sprachwissenschaft. Leipzig 1897. Sid. 130.
