Det är tydligt att hos folk, hvilkas språk beteckna träden såsom kvinnliga, föreställningen, att dessas gudomligheter ock voro kvinnor, företrädesvis gjort sig gällande. Granska vi vårt eget språk, skola vi snart finna, att trädnamnen där i regel äro feminina, och detsamma är förhållandet äfven inom andra europeisk-ariska språk. Så äro, för att anföra några exempel, som stå vårt ämne nära, svenska ek, latin quercus, grekiska drys, fegos; svenska bok, latin fagus; svenska hassel, latin corylus; svenska rönn, latin sorbus o. s. v. alla af kvinnligt kön. Ett i ögonen fallande undantag bildar asken, fornnordiska askr, hvilken trädart, därvid rivaliserande med eken, i den fornnordiska mytologien tillägges världsträdet. Under det Mimameid skildras såsom ett ollonbärande träd, framställes Yggdrasil såsom en ask. Vi behöfva emellertid ej gå längre än till våra germanska fränder och grannar tyskarna för att i Esche möta asken såsom ett kvinnligt träd, och af kvinnligt kön äro ock det latinska fraxinus likasom äfven esculus, hvilket senare ord synes hafva betecknat någon ätliga ollon bärande, åt Jupiter egnad ekart.
Äfven den grekiska benämningen på ask, melie, är feminin. Detta ord betecknar den i Medelhafsländerna förekommande mannaasken (Fraxinus ornus), hvilken, om barken såras, utsipprar en honungsliknande saft, manna. Men nämnda grekiska ord melie står å ena sidan i språkligt samband med den grekiska benämningen på honung, meli, och å andra sidan i frändskap med namnet på den nymf eller dryad, Melissa, som på Kreta var allguden Zevs’ amma. Om denna nymf uppgifves äfven, att hon födde gudabarnet med getmjölk, eller ock att hon själf var en get. Men en get, Heidrun, är det också, såsom redan sagts, som från den nordiska världsaskens krona skänker gudarne odödlighetsmjödet. Å andra sidan bör påpekas, att enligt forntida författare honung var den föda, hvarmed allhärskaren såsom barn närdes. Det förefaller mig, som om bakom dessa myter skönjdes dragen af en annan myt — en myt om ett gudomligt träd, en trädgudinna, som med sina safter såsom med modersmjölk närer lifsguden, och denna mytframställning bure i så fall en vida ursprungligare och osöktare prägel än den, som möter såväl i myten om myrraträdet som i sägnerna om Isis’, Astarte-Afrodites eller Fröjas tårar.
Det finnes vidare ett annat drag af stort intresse hos den grekiska askdryaden. Hesiodos vet nämligen att förmäla, att
