men det kostar på dem att slita de band, som binda dem vid ätten. De kallas ättens fylgjor, men ha dock mera karaktären af själfständiga gudomliga väsen. Att tänka sig dem uppträdande som varsel är omöjligt.
I exemplen 13, 14 och 16 kommer fylgjan för att söka en ny man att följa. Att djurfylgjor öfverlefva sin man, omtalas icke. I berättelsen om Hallfred förefaller det nästan, som om Hallfred och hans fylgjukona frivilligt ingått förbund med hvarandra till ömsesidig hjälp, ett förbund som vid skaldens död högtidligen upplöses. Fylgjan tycks behöfva en annan att följa och ingår uttryckligen förbund med denne. Äfven Vigfuss herses fylgja och Helge Hjorvardssons komma för att erbjuda sig som fylgjor åt fränder till dem, de förut följt. I ena fallet kommer förbindelsen till stånd, i andra fallet icke. Men fylgjan utkräfver hämnd på den, som försmått henne.
I ex. 12 — ur den ålderdomliga Vatnsdælasaga — har förhållandet en annan karaktär. Man får åtminstone det intrycket, att det aldrig kunde komma i fråga, att Ingemundssönernas fäderneärfda fylgja inte skulle följa och skydda alla ättens män. Hon uppträder såsom den, som är närmast intresserad af ättens öde och oupplösligt förbunden därmed, och hon talar med dess hufvudman som en vän. Denna fylgja gör så att säga det verkligaste intrycket, det mest personliga och minst vidskepliga. På samma gång som hon är den starkare och visare skyddsanden, den mäktigare vännen, som vakar öfver ättens väl och gillar eller klandrar ättmännens handlingar, så verkar hon ock som en återklang af Torsten Ingemundssons egen betänksamma och försiktiga själ.
I denna berättelse se vi alltså framskymta de bägge sidor, som vi väntade att finna förenade hos hvarje rättskaffens fylgja, men som, enligt hvad vårt material lärt oss, ytterst sällan uppträda tillsammans.
