försök att försvara sig och utveckla sig! Detta kan för visso sägas om våra nordiska fornlämningar. Ty tvungna däraf, att våra berg ej innehålla några af naturen färdiggjorda metaller, och följande andra obildade folks föredömen, hafva Skandinaviens äldsta invånare, som voro okunniga i konsten att bearbeta metaller, tillgripit hvad som fanns till hands och användt olika slags stenar i stället för metaller. Flera berömda historici i vår tid hafva sökt bevisa denna åsikt med olika skäl. Men om det är säkert, att dessa fornsaker af sten böra hänföras till den äldsta perioden och utan tvifvel till tiden näst före Asarnes egen eller den siste Odins ankomst till våra trakter; och då dessa minnen från forntiden förekomma så ofantligt talrikt, i synnerhet på de fruktbara skånska fälten; så kunna vi icke neka, att dessa stensaker förmå gifva oss många upplysningar om de delar af Skandinavien, som först varit bebodda och odlade, om de andra fornlämningarnas ålder och bestämmelse, som talrikt förekomma i samma trakter, samt om urinvånarnes talrikhet och lefnadssätt.»
Ordet »stenålder» begagnar Bruzelius väl icke här, men han gör det några år senare i beskrifningen af den under namn af Åsahögen ryktbara gånggriften vid Qvistofta i Skåne, som han undersökt 1819. Denna beskrifning är införd i det 1822 tryckta 9:e häftet af Iduna och där säger han (sid. 305, jfr sid. 322 och följ.): »Om det i historien funnes ett tidehvarf, som kunde utmärkas med namn af stenåldern, under hvilken ett släkte lefvat i bildning fullkomligt likt med de invånare på Söderhafvets öar, hvilka i senare tid så ofta blifvit beskrifna, så skulle man utan tvekan hänföra Åsahögen till denna mest aflägsna fornålder. I brist på metaller var flinta i vårt land det tjänligaste ämne både till vapen och verktyg.»
⁎
Vi se häraf, att den nordiska forskningen redan under det andra årtiondet af vårt sekel hunnit så långt, att det ej kunde dröja länge, innan treperiodssystemet skulle framträda fullt utveckladt. Äran af att icke blott hafva klart framställt detta system, utan äfven att hafva därigenom gifvit en vetenskaplig grundval för den moderna fornforskningen tillkommer Christian Jürgensen Thomsen, den egentlige skaparen af det stora »Museum for de nordiske
