Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/598

Den här sidan har korrekturlästs
220
SUNE AMBROSIANI.

konstruktions snedställda sträfva ofvanom murkrönets innersida och ställ den lodrät! Därmed blir målet vunnet. Men dessa led i kedjan behöfva ej konstrueras upp endast som teoretiskt tänkbara.

Från en visserligen från sistnämnda kyrka något aflägsen del af Norden — från Gottland — ha vi exempel på denna nyss antagna takkonstruktion. Som bilden fig. 5 visar,[1] anträffas denna i takkonstruktionen å Träkumla ödekyrka, belägen någon mil söder om Visby. Det olycksöde, som gjort, att kyrkan numera står som obetäckt ruin, har haft den fördelen med sig, att den gamla takkonstruktionen fullständigt framträder å fotografien. Som man ser å bilden, är kyrkan utan afbrott uppförd i det på Gottland vanliga materialet. Den består af långhus med smalare kor i öster och torn i väster. Såväl fönster som dörrar äro de ursprungliga. De äro romanska, ehuru ej från den tidigare delen af denna byggnadsperiod. Inom densamma finnas väggmålningar från romansk tid, som tydligen i det skick, hvari kyrkan nu befinner sig, måste fara synnerligen illa, om de numer ens finnas kvar.

Betraktar man röstet mellan kor och långhus, så finnes å väggen såväl aftryck af korets gamla takdelar som rester af långhusets. Den sista af långhusets takstolar är nämligen ställd i dess östgafvels ytterlif. Detsamma äger rum på korets östra mur i fråga om korets östligaste takstol. Hvad som af trävirke ännu är kvar är väggbanden, d. v. s. de stockar som ligga ofvanpå murkrönet längs ytterlifvet, en hel takstolsfot — och denna har fortfarande snedställda stödben — och två hanbjälkar, den ena öfver den andra. Åtskilligt mera synes som negativ i röstets murverk, och detta är här liksom vid ofvan anförda danska kyrkor af särskildt intresse, eftersom dessa aftryck visa, att takstolen var rest då muren uppfördes, således är lika gammal som den senromanska kyrkobyggnaden själf.

Ur synpunkten af takstolens historia är det att observera, ej blott att stödbenen äro snedställda utan också att, såvidt man kan se, här inga tvärsöfver kyrkan gående bjälkar finnas, och aftryck af sådana finnas ej heller. Det är också klart, att sedan man en gång uppdagat, att ett effektivt stöd under sparrarna kan erhållas af sträfvor ställda så nära dessas utgångspunkt som i denna kyrka, man befriar sig från de långa i skogfattiga trakter svåråtkomliga

  1. För fotografien af Träkumla ödekyrka står jag i tacksamhetsskuld till amanuensen Axel Nilsson.