material, som belyste olika sidor och skiftningar af den nordiska kulturen, medan man däremot ännu står ganska tafatt, då det gäller tider, liggande före 800- och 900-talen.
Genom det fruktbara arbete som, framför allt af svenska arkeologer, under senare tid nedlagts på kronologiseringen af nordiska fornsaker, ha vi dock nu erhållit en arkeologiskt taget ganska fyllig bild af folkvandringstiden i Norden liksom af de därpå följande skedena fram till vikingatiden. För dateringen af de nordiska dikternas ursprung ha vi härigenom fått en säker ledtråd. Men häraf följer, att de problem, som dikterna så att säga af sig själfva uppställa, måste i många fall ses ur nya synpunkter och att till dem sälla sig nya problem.
Vid en sammanställning af dikterna och de resultat, som vunnits af fornforskningen, är det främst af vikt att fastställa en allmänbild af de arkeologiska förhållandena under folkvandringstiden. Att enbart taga hänsyn till öfverensstämmelser mellan detaljer af fornsakernas former och yttranden i dikterna, eller till gemensamhet i lokal för arkeologiska fynd och för i dikten omtalade händelser kan lätt leda till förhastade slutsatser, då fornsaksformer, hvilka i något afseende påminna om hvarandra, eller samma lokal kunna spela en roll och följaktligen omtalas vid olika tidpunkter.
Före den egentliga folkvandringstidens början, således före tiden omkring år 400, ha de danska öarna under ett par århundraden utgjort den utan jämförelse rikaste och viktigaste delen af Skandinavien. Befolkningen på dessa öar har då stått i en mycket liflig förbindelse med Söderns kultur och under denna tid successivt upptagit en hel följd af nya kulturelement, hvilka hastigt fortplantats därifrån till öfriga delar af Skandinavien. Mot slutet af 300-talet upphör detta förhållande, och större vikt faller på det östliga Skandinavien. Särskildt de båda stora Östersjö-öarna Öland och Gottland bli under följande tid, om man tager hänsyn till samtliga arkeologiska förhållanden, mera än jämbördiga med de danska öarna. Detta förhållande står i samband därmed, att de gamla förbindelserna utefter Elbe aftogo, och att i stället nya och mycket betydande knötos utefter Weichsellinjen.
Redan århundraden före Kr. f. har från det östra Skandinavien en serie af utvandringar utgått till den kontinentala Östersjökusten öster om Oder. Dessa utvandrare bildade tillsammans med de kvarblifna skandinaverna en etnisk enhet — östgermanerna.
