Fornsaker och äfven begrafningsskick visa, att de skandinaviska och kontinentala östgermanerna fortforo att stå i förbindelse med hvarandra. Långt före 200-talets början ha stora skaror af de kontinentala östgermanerna ryckt ned till södra Ryssland och besatt delar af Svarta hafvets nordliga kust. Under 200-talet och vid tiden omkring år 300 affolkas länderna mellan nedre Oder och Weichseln, och de utvandrande draga sina fränder i söder till hjälp vid deras angrepp mot det romerska kejsarriket. De närmast boende skandinaviska östgermanerna blefvo, ehuru ej i lika hög grad, gripna af samma rörelse. För Bornholms räkning kan man uppvisa, hurusom den öfvervägande delen af befolkningen följde sina bortdragande fränder mot söder, och samma förhållande torde, om ock i mindre utsträckning, hafva ägt rum med befolkningen på Öland och Gottland samt i södra Skandinavien öfver hufvud taget.
Vid tiden omkring år 400 väger i den långa fejden mellan romare och östgermaner vågskålen öfver till de senares fördel, och det ena efter det andra af de olika östgermanska folken tager nu i besittning romerska länder vid Donau, Rhen och Medelhafvet. Äfven under dessa strider strömma förstärkningar till hjälp från det skandinaviska hemlandet. Fornsakstyper tillhörande tiden mellan omkring år 400 och omkring år 550, hvilkas tidigare utvecklingsfaser tillhöra Skandinavien, visa sig i senare former söder ut.
Ett gemensamt drag hos de östgermanska höfdingarne är deras benägenhet att samla guld i oerhörda massor, hvilka döljas i skyddade skattkammare. Minnet af dessa väldiga skatter har bevarat sig i historien såväl som i dikten: vi lära genom den förra känna östgoternas, västgoternas oeh vandalernas, genom den senare östgoternas och burgundernas skatter, hvilka senare tvifvelsutan liksom de öfriga haft sin motsvarighet i verkligheten.
De östgermanska rikena häfda sin existens och sin makt till 500-talets midt. Redan dessförinnan ha dock tvenne af dem, först herulernas, seden burgundernas, gått under; därefter falla vandalernas och östgoternas, och det är endast de af Pyreneerna och hafvet skyddade västgoterna, som framgent lyckas bibehålla sig.
Vandringarna från Skandinavien mot söder ha således varat ungefär från 300-talets början till 500-talets midt. Af dessa 250 år har det första århundradet upptagits af våldsamma fejder. De senare hundrafemtio åren ha för utvandrarne varit maktens och
