guldsamlingens tid. Den återverkan, dessa vandringar ägt på Norden, ligger för närvarande tydligt för ögonen. Ehuru detaljforskningen ännu endast utförts i fråga om vissa punkter, äro dock hufvuddragen af bilden säkra.
Viktigaste följden af vandringarna är densamma för södra Skandinavien som för nordöstra Tyskland: folkminskningen. Från bronsålderns afslutning intill tiden omkring år 300 kan man på flera ställen i södra Skandinavien uppvisa, huru grafföljden i samma graffält fortgått orubbad, och antalet grafvar har under senare perioder icke i afsevärd grad minskats. Efter omkring år 300 inträder en mycket afgjord minskning i grafantalet. Kända grafvar från närmast efterföljande tid kunna räknas till jämförelsevis få procent i förhållande till dem, man känner från den närmast föregående. De dittills fasta begrafningstraditionerna efterträdas af en fullkomlig förvirring. Upphörandet af de stora graffälten kan icke förklaras ensamt därigenom, att man antagit andra grafskick. Denna förklaring skulle gälla i händelse vi endast hade att göra med spridda grafvar, men vi känna från tiderna före 300-talet graffält, hvartdera innehållande flera hundra, emellanåt öfver 1,000, grafvar, och dessa graffält fortsätta sedermera ej i samma proportion. För sydvästra Skandinavien gäller det, att grafskicken efter denna tidpunkt i stort sedt i obetydlig grad äro uppvisade, från andra trakter af södra Skandinavien känner man, huru grafvar efter den nämnda tidpunkten varit beskaffade. Det starkt sjunkande antalet grafvar och fornsaker visar den fortgående folkminskningen. Tidpunkten för aftagandet är — såsom naturligt — icke för alla dessa områden densamma. De sagda skandinaviska stammarna tillhörde olika af de i Södern kämpande östgermanska folken, och tillförandet af förstärkningar från Norden stod i förbindelse med de sydliga frändernas skiftande öden.
Folkminskningen utgör bildens negativa sida. Den har en icke mindre betydande positiv.
I utbyte mot förstärkningarna lämnade de sydliga fränderna den enda egendom, som var möjlig att transportera, guld. En jämförelse, som naturligtvis i många punkter icke träffar, lämnas af våra dagars emigranter. Guldet var dels myntadt, dels och i vida högre grad omyntadt. Med tiden omkring år 400, efter germanernas första stora segrar, inbryter också den guldrikaste perioden i Skandinaviens förhistoria. De guldförråd, som uppgräfvas
