Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/721

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
343
SVEAR OCH GÖTAR UNDER FOLKVANDRINGSTIDEN.

ur den sydskandinaviska jorden, äro att sammanställa med de visserligen ofantligt mycket större skatter, hvilka, såsom nyss omtalades, hopades af de östgermanska furstarne i Södern. Vid 500-talets midt, då de östgermanska rikena gå under, upphör guldimporten till Norden.

Det var genom sin krigiska duglighet, germanerna lyckades besegra romarriket. De krig, som fördes i södern, bestodo lika mycket i belägringar som i verkliga drabbningar, och germanerna lärde känna betydelsen af en rationell befästningskonst. Kämpagrafvarna på Gottland, vid hvilkas uppförande i högre grad än vid tidigare byggnader å ön hänsyn tagits till försvaret, äro byggda under 200-talet och senare. Huruvida äfven borgarna på Öland härstamma från samma period, är ännu osäkert, ehuru arkeologiska fynd gifva antydningar därom. Något skäl att hänföra dem till järnålderns afslutning finnes ej. Denna art af befästningar tillhör, såvidt vi känna, endast det östliga Skandinavien. Detsamma gäller om det myntade guldet, af hvilket den vida öfvervägande delen är funnet på Gottland, Öland och Bornholm, hvaremot det omyntade guldet synes vara jämnare fördeladt. Häraf framgår, att östra Skandinavien spelat en mycket betydande roll, hvartill orsaken måste sökas däri, att förbindelsen med Söderns germaner hufvudsakligen gått öfver Weichseln. Fornsakerna på Gottland, Öland och Bornholm visa också ett det starkaste inflytande från trakterna söder om Weichselns källor.

Utvandringarna hafva således i dubbel måtto återverkat på Skandinavien. Å ena sidan ha de medfört en stark folkminskning, å den andra kännedomen om sydländska kulturförhållanden och en ökad rikedom. Men härvid är att märka, att de arkeologiska motsvarigheterna till dessa förhållanden endast röra södra Skandinavien. Grafföljden fortfar i Norge orubbad äfven under denna tid liksom tidigare, och af de mera spridda fynden från Norrland att döma synes här samma förhållande äga rum. Myntadt guld under tiden efter omkring år 400 tillhör de största sällsyntheter i Norge och det nordliga Sverige. Äfven i fråga om omyntadt guld i tackor, ringar etc, stå dessa trakter mycket tillbaka för södra Skandinavien. Stenbyggnader af karaktär som nämnts äro icke kända i norra Skandinavien.

I Skandinavien existerar sålunda under dessa 150 år en skarp motsats mellan Norden och Södern, hvarvid gränsen faller