ungefärligen vid de stora sjöarna från Vänern till Mälaren. Gränsen har dock af naturliga skäl varit flytande, så att vissa landsträckor, t. ex. Västergötland, synas hafva intagit en mellanställning. Söder om denna gräns satt en jämförelsevis fåtalig, af täta utvandringar försvagad befolkning, hvilken stod i förbindelse med Europas mäktigaste riken, starkt influerad af sydländsk kultur, därtill i besittning af stora rikedomar. Norr om samma gräns befunno sig nordiska folkstammar med svag eller ingen förbindelse med Södern, oförminskad till antalet och om icke fattig, så i saknad af andra förvärfskällor än de dittills ordinära. Skandinavien företer sålunda vid denna tid en bild i miniatyr af Västeuropa vid folkvandringarnas början; söderut rikedomar, hög kultur och svag försvarsförmåga, norrut en obetydlig förbättring af den sedvanliga ringheten i materiella villkor, mindre hög kultur och stark angreppsförmåga.
Följden blir i båda fallen likartad. De talrikare och fattigare folkstammarna i norr rycka mot söder och göra sig till herrar öfver den fåtaligare men rikare sydliga befolkningens område.
Minst klara äro förhållandena i de trakter, som senare sammanslötos till det danska konungariket. De från någon svensk bygd framryckande danerna äro under 400-talet redan i besittning af Skåne och bekämpa omkring år 500 under sin framryckning mot väster bardernas folk.
Tydligare äro förhållandena i den östra delen af det sydskandinaviska området, Södermanland, Östergötland, Gottland, Öland, Blekinge och Bornholm. I hela detta område afbrytes senast omkring 500-talets midt, samtidigt med guldströmmens upphörande, utvecklingen af de gamla fornsakstyperna, och de ersättas af typer, hvilka utvecklat sig norr om den sagda gränslinjen. Med särskild tydlighet kan detta uppvisas i fråga om de arkeologiskt mest betydande landsdelarna, Gottland, Öland och Bornholm. På Bornholm rör diskordansen samtliga arkeologiska företeelser, kultplatser, graffält, grafföljd, fornsaker, förbindelser och äfven ortnamnen, på Gottland och Öland utom fornsakerna äfven förbindelserna och sannolikt graffälten, på Gottland och troligen äfven på Öland befästningskonsten.
Allt detta gifver vid handen, att under 500-talets förra del de gamla traditionerna i södra Skandinavien blifvit våldsamt och fullständigt afbrutna, och att det varit de i norr bofasta folkstammarna, som åstadkommmit brytningen.
