Dessa nordliga folkstammar ha intill denna tidpunkt icke framträdt i historien, och särskildt de östligare bland dem, de som bodde vid Mälaren, Ålands haf och Bottniska viken, ha under järnåldern före folkvandringstiden spelat en jämförelsevis obetydlig roll. Angreppet mot söder framtvingar en koncentration — i Uppland, — och från och med 500-talet och till den förhistoriska tidens slut efterträddes den dittills rådande torftigheten i fynd af en öfverströmmande rikedom. Prototyperna för de fornsaksformer, som sedan bli de rådande i östra och södra Skandinavien, finnas dock icke endast i Uppland utan äfven i Norrland. Den från norr till söder genom Uppland gående färdevägen utefter Temnare-, Vendel- och Fyrisåarne samt de östligaste Mälarflikarna blir därför den mest betydande, och det är här de största och viktigaste fynden — vid Vendel, Uppsala, Ultuna, Håga, Tuna, Häggeby (Björkö) — blifvit gjorda, liksom det är här centrum för religion och statsbildning uppstår. Denna plötsligt uppväxande rikedom har sin förklaring i det segerrika utbredandet af svearnes välde öfver de sydligare, guldrika landsändarna. Det var genom undergången af götarnes själfständighet, denna svearnes stora ställning köptes. Götarnes nederlag är således den stora tilldragelse, i hvilken folkvandringstidens skakningar för Skandinaviens räkning resulterar.
Folkkriget mellan svear och götar och de senares underkufvande saknar känd motsvarighet från föregående tider på den skandinaviska halfön. Götarne voro af gammalt ett betydande folk, det stod i frändskapsförhållande och förbindelse med de mäktiga väldena i Södern. Det är ej otänkbart, att de med dem äfven voro politiskt förbundna. Östgoter och västgoter utkämpade under 500-talets första årtionde en hård strid med de västgermanska frankerna, och dessa angrepos, sedan deras konung Teuderic dött (511), sjövägen af götarnes konung. Fred mellan frankerna och goterna synes ej hafva blifvit sluten, och ett årtionde senare uppblossade kampen på nytt. Götarne kunde bjuda svearne ett dess starkare motstånd, som denna förbindelse med Söderns germaner tillförde dem rikedom och en, troligen äfven i militäriskt häseende, högre kultur. Nederlaget har sålunda med all säkerhet föregåtts af bittra strider.
Platsen för dessa strider är bestämd genom läget af götarnes hufvudland, äfven om det är tydligt, att, sedan detta intagits, kampen därmed icke var slutligen afgjord. Såsom ofvan nämnts var
