det från 300-talets slut och fram till början af 500-talet öfver de stora Östersjö-öarna, som förbindelserna från germanerna i söder träffade Skandinavien. Af dessa öar var Öland den viktigaste. Å Öland har man funnit ett större antal myntadt guld från 400-talet än i öfriga trakter af Skandinavien. Härtill komma guldfynd, ett rikt förråd af fornsaker af en delvis själfständig utveckling, somliga af stor dyrbarhet och skönhet. Härstamma äfven de stora borgarna från denna tid, äger Öland ett stort försteg framför hela det öfriga Skandinavien. Genom sitt läge erbjöd Öland stora fördelar. Omgifvet af vatten på alla sidor ägde det bekväma förbindelser åt olika håll, samtidigt som det låg omedelbart intill det götiska fastlandet och af de götiska områdena låg närmast mynningarna af Weichselfloden, utmed hvilken den viktiga förbindelsen med södern löpte. Mot denna ö, rik på skatter och jarlaborgar, den viktigaste delen af götarnes område, har svearne riktat sitt första anfall. Omkring eller omedelbart före år 500 upphör alldeles plötsligt guldströmmen och samtidigt utvecklingen af de inhemska fornsakstyperna. Katastrofen måste således ha inträffat vid denna tid. På Gottland och Bornholm följer den omkring ett halft århundrade senare. Omedelbart efter Ölands förlust öfvergår till Gottland för en kort tid förbindelsen med Södern. Bornholm har aldrig varit en götisk ö, men den delar icke förty öde med den öfriga delen af det sydöstra Skandinavien.
Folkvandringsepoken var i Norden som i Södern de oanade rikedomarnas, de stora bragdernas och hvälfningarnas tid. I Södern bragte de skakande tilldragelserna med sig skaror af hjältesånger, hvilka under en fortgående förvandling och ständiga kontaminationer sammanslötos till vidlyftiga diktcyklar, hvilka ännu efter flera hundra år sjöngos och omdiktades på kontinentens fursteborgar. Bevarade rester af folkvandringstidens skulptur visa, att de nordiska stammarna icke stodo efter sina sydliga fränder i human kultur, och att här som där dikt och saga gåfvo konstnären stoff till hans skildringar. Här uppe liksom i Södern väckte stridernas och rikedomarnas oerhörda proportioner dikten till lif.
De folk, som deltogo i dessa allt omskakande fejder voro svear, göter, daner och barder. Om svearnes hjältedikt gifvas oss säkra upplysningar endast af bevarade fragment ur deras skulptur, om de underkufvade bardernas känna vi intet, om götarnes och danernas flyta källorna desto rikligare. För götarnes räkning äga
