Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/727

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
349
SVEAR OCH GÖTAR UNDER FOLKVANDRINGSTIDEN.

besked, att mera var deras konung icke värd (förut anmärkt af Bugge), huru de ständigt och jämt, emellanåt med öfverlägsna härar, lidit nederlag, huru de velat lägga försåt för en främmande konung. men låtit narra sig af sin girighet att låta honom slippa oskadd undan, huru deras konung, om han får segern, vinner den ej i öppen strid utan genom löftesbrott och försåt. Ingenstädes i världen träffa vi en folklig diktning, som på detta sätt oupphörligt återupprepar motivet om det diktande folkets egen underlägsenhet i stridsduglighet under de närmaste grannfolken, och som söker bemantla segrarna genom att förklara dem som verk af förräderi.

Men då det är alldeles omöjligt, att Ynglingasagan — den tidigare konungalängden står utanför dessa strider — diktats af svear, blir den närmaste frågan: Hvilken nation tilllhörde den miljö, som gifvit sagan den form, i hvilken den förelåg för dess af oss bekanta bearbetare? Den sammanträngda öfversikt, jag nyss lämnade af dess innehåll, ger därpå ett otvetydigt svar. Svearne segra mot saxar och ester, men mot danerna ligga de alltid under. Antingen, och oftast, är segraren en dansk konung eller ock en sveakung, men med danskt manskap. Sådan Ynglingasagan från och med Ane till och med Ingjalds fall här föreligger, äger den karaktären af en uppräkning af danska bedrifter, utförda mot svearne.

Det är emellertid icke i Danmark, denna »saga» utbildats. Såsom Bugge visat och efter honom Schück ytterligare klargjort, har Ynglingatal, som utgjort den egentliga hufvudstommen för Snorres framställning, diktats under 900-talets 3:dje kvartsekel i Britannien. Här fanns en dansk publik med traditioner från hemlandet. Af dessa traditioner har då Ynglingatals skald vid diktandet af sitt ärekväde upptagit till poetisk behandling endast dem, som angingo striderna med svearne, och han har på så sätt ur folklig, men mot svearne fientlig diktning sammansatt sin om sveakonungarne handlande lärda dikt, hvilken sedan begagnades som grundval för inledningen till den norska (och svenska) rikshistorien. Personligen har han således endast öst ur skandinavisk källa.

Men härmed är icke sagdt, att alla dessa traditioner voro ursprungligen danska. Jämföra vi de traditioner, som vi känna från Ynglingasagan med dem, som upptecknats af Svend Aagessön och Saxo, finna vi, att öfverensstämmelserna äro mycket svaga, och att