Det framgår af Ynglingasagan och Beovulf, att striden mellan svear och geater icke utgjorts af någon enastående skarp fäktning utan fortsatte släktled efter släktled. Af svearnes konungar äro Ongentheov, (Ottar), Onela, Östen, Ingjald upptagna af denna strid, af geaternas Hædkyn, Hygilac, (Beovulf), och diktens afslutning anger stridens förnyade uppblossande. I de sånger, som bevarats i Beovulf, talas det blott om geatiska segrar. Men detta är lätt förklarligt. Dels äro dikterna själfva geaternas verk, och i serien af fäktningar erinrade naturligtvis konungahallens barder helst om de ljusa punkterna, såsom ägnade till den ringutdelande konungens pris. Dels afbrytes dikten vid tiden för det afgörande nederlaget.
Det måste ha funnits ett realt intresse, som burit denna långvariga fejd. Det är svårt att tänka sig, hvarför svearnes konungar och exempelvis jutarnes gång efter annan skulle ha hemsökt just hvarandras af stora afstånd skilda länder. Däremot vore det helt naturligt, om svearne angrepe och underlade sig götarnes rika men proportionsvis svagt försvarade områden. Att så verkligen skedde och att det skedde just vid tiden omkring år 500 har nyss påpekats. Det är således enligt denna framställning de tidigare af dessa sammanstötningar, medan götarne ännu, stödda på sina sydliga fränder, bjödo ett kraftigt motstånd mot svearnes framträngande, som skildras i Beovulfssångerna och i de med dem parallella delarna af Ynglingasagan.
Af striderna är det särskildt en episod, som utgjort föremål för götarnes stolthet och som de behandlade i sånger, af hvilka ej mindre än tre versioner kommit till vår kännedom. Svearne ha börjat sina anfall mot götarne — de ville ej hålla frid vid Korpskogen —. Götarnes båda unga konungar svara sedan med att själfva angripa. De rycka in i Uppland, drifva sveakonungen allt längre mot norr, till dess han tvingas att göra halt vid ett af Skilfingarnes stamsäten, Vendel. Här i hjärtat af svearnes rike tillkämpa de sig segern och fälla svearnes konung. Striden, som bör ha varit ungefär samtidig med det, att goterna i Södern segrande tillbakavisat frankernas anlopp, skaffar götakonungen fria händer, och han företager nu angreppet mot goternas fiender frankerna i deras eget land, men denna färd slutar olyckligt. Konungen omkommer, och expeditionen misslyckas grundligt. Då sedermera vid ett för landet ödesdigert tillfälle götarne i förbigående erinras om, att de bland sina fiender äfven äga merovingerna, är
