långsmala ön (eáland útan), där bygden är belägen (eorðveard þone) höjer sig i midten Allvaret beströdt med jarlaborgar (leóda fästen). Äfven själfva beteckningen eáland liksom eyland i verserna om Ottar återgifva då Ölands verkliga namn.
Det nämnes i dikten, att geaternas konungaborg legat nära hafvet, samt att geaterna på jämnt ett dygn nådde från sitt hemland till sjöss till Danmark. Båda de geografiska bestämningarna passa in på Öland. Med ett fartyg af Nydamtyp bör man med god vind kunna ha hunnit från Ölands södra udde till Stenshufvud i Skåne på mycket kortare tid än ett dygn, hvilken tidslängd däremot erfordrats, om resan gällt någon längre bort belägen punkt på sydkusten af Skåne eller utgått från norra delen af Öland.
Beovulf förordnar, att hans grafhög skall uppkastas på Hrones næsse, d. ä. Hvalens näs. Detta skulle synas kunna tala emot Öland som geaternas hufvudland, då vattnen kring Öland icke äro fyllda af hvalar. Emellertid finnes å Öland (i Löts socken) en udde med nanmet Hvalsnäs, hvarest funnits och möjligen ännu finnas grafhögar från 400-talet. I närheten ligger Löts borg.
Veder-geátas kallas emellanåt folket och deras land Vederaland, Vedermeare. Äfven dessa epitet stämma med Ölands beskaffenhet. Den högre centrala delen af ön är en »vindmark», ännu i dag kantad af massor af väderkvarnar.
Under sin kappsimning med Breca föres Beovulf »on Finna land». En sägen om en simning till Finland kan mycket lätt hafva uppkommmit på Öland. Härtill kommer, att finnarne och deras land i de tidigare partierna af Ynglingasagan redan äro sagoomspunna, samt att fornsakerna visa, att under 500-talet en stark förbindelse ägt rum mellan de finska och de svenska Östersjökusterna. För Breca ligga däremot lokaliteterna västerut, naturligt nog för en dansk simmare. Af de båda simsägnerna, en dansk och en götisk, har hos götarne uppstått en sägen om konkurrens mellan de båda folkstammarnas representanter. Naturligtvis segrar götarnes.
De hänvisningar, som lämnas oss af de arkeologiska förhållandena liksom af dikterna, öfverensstämma således med hvarandra. För att öfverensstämmelsen skall blifva fullständig fordras det ännu, att götarnes undergång, hvilken vi af fornsakerna ledas att förlägga till tiden omkring år 500, äfven afspeglas af dikten.
Klarast utsäges detta i Beovulf. Hjälten har fallit och Viglaf skildrar landets läge. Han erinrar i korthet om sjökriget med
