frankerna och öfvergår till fiendskapen med svearne: »Ej hyser jag hopp om fred och tro af sveafolket» Han skildrar därefter utförligt slaget vid Vendel och fortsätter: »Detta är den fejd och den dödliga fiendskap mellan männen, för hvars skull jag väntar, att sveamännen skola hemsöka oss, då de få spörja, att vår härskare nu är liflös. . . (de eröfrade skatterna) skall branden förtära»,
|
»Elden uppsvälja, ej någon jarl bära |
| (Wickbergs öfv.) |
Om betydelsen af dessa ord kan intet tvifvel råda. Götarnes förnämste man spår, att götarnes store skola falla i strid och drifvas i landsflykt, och sammanhanget gör tydligt, att det är från svearne olyckan skall komma. Spådomen är som de flesta dylika diktad efter det den redan gått i fullbordan. Skalden har själf påpekat detta: »Ej ljög han mycket i sina ord om skickelserna.»
Men minnet af svearnes framträngande är äfven bevaradt i uppteckningarna om Bråvallaslaget, i Ynglingasagan och i Bjarkemål. Mest förvirrad föreligger traditionen i fråga om slaget på Bråvalla hed; till denna tradition har århundrade efter århundrade knutit yngre drag under förvanskning af de ursprungliga, bland hvilka dock det om själva valplatsens belägenhet, vid den svenska Östersjökusten, bibehållit sig. Att i verkligheten Bråvallaslaget varit den afgörande bataljen eller att öfver hufvud någon sådan ägt rum, är dock tvifvelaktigt. Slaget vid Roncesvaux, som blef
