Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/738

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
360
KNUT STJERNA.

medelpunkten för seklers diktning, var i själfva verket en obetydlig arriärgardesfäktning.

Tydligare äro uppgifterna i Bjarkemål, sådan denna hjältesång återgifves af Saxo. En fördrifven medlem af danska konungahuset flyr till Öland (enl. Sköldungasagan). Härifrån återvänder han till Danmark med en här af svear och götar, besegrar och dödar sin kraftige medtäflare. Öland bör således vid denna tid redan vara eröfradt af svearne, som känna sig nog starka att äfven inblanda sig i de danska angelägenheterna. Striden bör ha ägt rum omkring år 500. Några årtionden efteråt besätta i verkligheten Ölands eröfrare Bornholm.

Afslutningen af traditionerna om svearnes maktutvidgning föreligger i Ynglingasagan. Sveakonungen Ingjald samlar här all makten i sin hand och kufvar alla underkonungar. Situationen i sagan är densamma som i Beovulf. Äfven i Beovulfssångerna sitta i Svealand män med konunganamn, men Sviorîce är dock ett och lyder Uppsalakonungen. Ingjalds verk blir sålunda närmast att förlikna med Ludvig XI:s i Frankrike, och sagan, som står på de undertrycktas, särskildt de undertryckta götakonungarnes sida, har äfven förlänat honom drag, som påminna om denne den gryende renässancens furste. Är den Hjorvard, mågen till den östgötiske konungen Granmar, som blef det sista offret för Ingjalds statskonst, densamme som uppträdt mot konung Rolf, skulle vi förlägga Ingjalds konungadöme till något af 500-talets första decennier.

De sånger, som handlat om götarnes undergång, ha från Götaland spridt sig till England och ha där redan före 600-talets midt erhållit en fast form. Det torde ännu vara för tidigt att på arkeologiska grunder söka fastställa vägarna och tiden för denna öfverflyttning. Vissa former af känsliga fornsakstyper, hvilka äro inhemska i södra Norge, Dalsland och Västergötland, förekomma äfven i östra Britannien, hvarest äfven funnits exemplar af typer, hvilka i tidigare och senare stadier tillhöra framför allt mellersta Sverige, dessutom äfven sydöstra Norge och de danska öarna. De brittiska exemplaren tillhöra 400-talets slut och 500-talets förra hälft.