Den 1 juni.
Kl. 9 f. m. samlades deltagarne i mötet i dess lokal, stadshusets stora sal. På skriftligt uppdrag af byråchefen Wennerberg, Svenska Fornminnesföreningens dåvarande ordförande, som i sista stunden blifvit hindrad att infinna sig, öppnade ledamoten af hennes styrelse, dr Aug. Sohlman, mötet med en kort helsning, hvarvid han tillika på styrelsens vägnar föreslog chargé d’affaires G. O. Hyltén-Cavallius till mötets ordförande, hvilket förslag med acklamation antogs. Ordföranden intog sin plats och inledde derpå mötets förhandlingar med följande tal:
Mina herrar! Det val, som kallat mig till ordförande vid detta första möte, har tydligen för mening att visa en uppmärksamhet emot stället, snarare än emot personen. Jag bör då ej kunna tveka att å min hembygds vägnar tacka för den visade hedern och får på samma gång helsa eder alla hjertligast välkomna till vårt gamla Värend.
Det var visserligen icke i går, som denna undangömda ”bygd i skogen” fick som gäster emottaga så många män, berömda inom den svenska vetenskapen, konsten och litteraturen, och vi känna oss med skäl stolta öfver den dragningskraft hon förmått på eder öfva. Men glädjas vi redan att få helsa eder hvar för sig, såsom enskilde, huru förökas icke vår fröjd, då I här uppträden samtidigt och samfäldt, såsom en sluten och fullt ordnad förening! Ty denna förening har tagit sig en uppgift, som vinner genklang i varje svenskt hjerta. Barn af en bland vår samtids mest fruktbärande idéer, sträfvar hon att återföra oss till oss sjelfva, genom att till klarhet höja vårt nationela medvetande. Hon vill således åt vår moderna bildning gifva ett rent nationelt underlag och ett äkta nationelt uttryck. Och huru kan detta ske annorlunda eller bättre, än genom att åter väcka till lifs och bringa till heders qvarlefvorna af våra fäders egendomliga, åt många håll rikt utvecklade kultur? Hon samlar derföre dessa rent svenska fornminnen, bibehålla i form af nordisk folksed, folkspråk, folksägen eller fornminnesmärke, och söker i dem ett material för vetenskaplig forskning eller för fri behandling i dikt och i konst. Det är nationalitetsgrundsatsen, tillämpad inom ett nytt område
