Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/109

Den här sidan har korrekturlästs
99

ganska många. Landskapsföreningarna hafva uppkommit alldeles frivilligt och ordnat sig efter hvarje orts olika behof och särskilda önskningar. Deras stadgar innehålla följaktligen många olikartade bestämmelser. Samma bestämmelser som den nämnda för Skånska Fornminnesföreningen torde förefinnas inom andra landskapsföreningars stadgar. En förening, som omfattar hela landet, kan icke sysselsätta sig med vissa landskaps specialhistoria. Äfven funnes det hvarjehanda ekonomiska förhållanden, som torde göra det nödvändigt att inhemta de särskilda föreningarnas mening i frågan.

Doktor Gumælius fann det visserligen vara i högsta grad nyttigt, att fornminnesföreningarna uti Svenska Fornminnesföreningens tidskrift fått ett gemensamt organ, men ville dock hemställa, huruvida det icke kunde vara skäl att förhållandet mellan den stora föreningen och de mindre landskapsföreningarna ännu någon tid finge vara oförändradt, på det att man måtte kunna se hvad som på denna väg kan uträttas, och de särskilda fornminnesföreningarna småningom och på ett naturligt sätt likasom växa in i tidskriften med sina literära produkter. Tal. trodde att ett hastigt påskyndande af lösningen genom en kommitté, sådan den här blifvit föreslagen, icke skulle vara att önska; och trodde sig finna af den förste talarens yttrande, att han åsyftade något mera, än en samverkan mellan föreningarna, nemligen de särskilda landskapsföreningarnas underordnande under den stora centralföreningen. Emot detta hade tal. betänkligheter. Det största intresset inom en provins rörde nemligen just provinsens egna fornminnen. Det vore just dessa, för hvilka man lättast och mest kunde intressera sjelfva folket. Tal. ville för sin del icke bidraga till att, åtminstone för närvarande, tillsätta en kommitté i det uppgifna syftet.

Lektor Blomstrand delade d:r Gumælii åsigt om att f. n. ingenting borde göras för en förbindelse mellan centralföreningen och landskapsföreningarna. De medel, hvarigenom fornforskningens vänner för närvarande kraftigast borde verka för sin uppgift, vore dels Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, dels de årliga mötena. Hvad tidskriften beträffade önskade tal., att hon i såväl det ena som andra afseendet skulle alltjemnt gå framåt. De allmänna årsmötena utgjorde en garanti för att intresset för den svenska fornforskningen icke skulle aftyna, utan ständigt tilltaga. Angående de orter, hvarest dessa möten borde hållas, trodde tal., att dertill icke borde väljas sådana, som i archæologiskt afseende vore af