Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/11

Den här sidan har korrekturlästs
3

och skjutande brodd i nya bildningar, med vetenskapen till stam, med konsten såsom blomma och med hjertrötter, som tränga ned i djupet af vårt gammalnordiska kulturlif.

Och, i sanning, det var på högsta tiden att denna tanke vaknade till klarhet, så vida icke vår nationela sjelfkänsla — och med henne vårt värde såsom folk — skulle helt och hållet förslõas och gå under. Ty vi veta det alla, huru den stolta sjelfaktning, som under vår storhetstid ville göra Sverige till den nyeuropeiska odlingens vagga, efter olycksdagen vid Pultava småningom sjönk till en känsla af sorglig nationel förstämning. Under trycket af denna känsla begynte man småningom öfverskatta värdet af all främmande kultur, tills man slutligen lärde sig betrakta den traditionela svenska bildningen såsom höjden af rå obildning. Vi minnas ock alla, hurusom ännu i vår tid denna uppfattning var den allmänt förherskande. Inom de högsta, tongifvande kretsarne talade man franska språket och hade redan länge utbytt de enkla gammalsvenska hofsederna emot den fadda fransyska etiketten. I vitterheten var Tysklands språk och litteratur det giltigaste mönstret. Vid läroverken pluggade man latin och grekiska och erkände ingen annan bildningsform än den äkta klassiska. Skulle en konstnär vinna rykte, så måste han hemta sitt mästarebref i Rom, under studiet af italiensk natur och klassiska skönhetstyper: ty, kan tro, vår svenska natur förtjente ej studeras, hon saknade liniens skönhet. Ingen under då, att allt hos oss blef osvenskt, förkonstladt, förvridet, idel uppskrufning och onatur. Det svenska folket var på vippen att tappa bort sig sjelf. Vårt eget modersmål fanns icke förtjent af en lärobok, mindre af en lärostol. Vår medeltidslitteratur låg och multnade i kungliga bibliotekets hvalf. Våra historiska reliker saknade tak öfver hufvudet. Våra kyrkomålningar kalkströkos, medan våra kyrkliga bygnadsverk nedbrötos, för att lemma plats åt kongl. öfverintendentsembetets försök i den ”enkla stilen”. Våra gamla präktiga borgar lemnades att förfalla. Våra folksägner beskrattades såsom gamla käringsagor. Våra fäders grafvar sköflades af våldet eller af plogen, medan sjelfva deras namn, utbytta emot franska, tyska och engelska romannamn, icke längre uppkallades i egna efterkommande. Den nationela andan hade inslumrat, likasom konungadottren i sagan, rusad af en giftig trolldryck, och hon sof under qväljande drömmar, glömsk af det förflutna och utan tanke för det tillkommande.