önskade att vår Svenska Fornminnesförening måtte komma att intaga samma ställning till vår officiella fornforskningsinstitution som det Nordiske Oldskriftsselskab till Danmarks historiska museum. Dertill fordrades dock att den Svenska Fornminnesföreningen skall hafva nått samma grad och utveckling, som det Nordiske Oldskriftsselskab. Fornforskningen hade ock i vårt land utvecklat sig på ett helt annat sätt än den gjort i Danmark. All fornforskning besörjdes förr af antiqvitets-akademien, sedan uppstodo genom enskilda personers bemödanden provinsiella fornminnesföreningar. Hvad dessa föreningar uträttat är väl bekant: de hafva gjort mycket godt, men arbetet har varit alltför ensidigt, de hafva verkat endast inom ett inskränktare område, och frukten af deras mödor har närmast kommit provinsen till godo, ej landet i dess helhet. Vi hafva så att säga i antiqvariskt hänseende hittills varit mera nerikingar, särmländingar o. s. v., än svenskar, under det att förhållandet borde vara det motsatta. Hvad under diskussionen blifvit anfördt hade icke rubbat tal:s åsigt i frågan, hvilken han derför fortfarande vidhöll.
Friherre Hermelin instämde såväl uti hr Montelii som friherre Djurklous sista anföranden, och hemstälde om proposition på antagande af friherre Djurklous förslag, hvilket enlig tal:s öfvertygelse innebure en ganska god utväg till frågans lösning.
Dr Gumælius förklarade sig taga till ordet med blandade känslor. Den upplysning här lemnats, att provinsföreningarna överlefvat sin tid och nu vore stadda på retour, var för tal. ganska oväntad: de voro, enligt tal:s åsigt, hvarken döda eller på väg att dö. För sin del vore tal. icke obenägen för en sådan der sammanslutning; han trodde att den skulle kunna åstadkommas; men denna kunde icke ske nu, utan först längre fram, ej heller kunde den vinnas genom sammanträden af kommittéer. Finge föreningarna sjelfständigt arbeta hvar för sig, så uträttades derigenom mycket mera för den eftersträfvade samverkan dem emellan, än genom att åt någon eller några vissa personer uppdraga att föra deras talan, såvida man nemligen icke ville gifva dem en bestämd instruktion. Att Svenska Fornminnesföreningen vore den engel, som skulle rädda provinsföreningarna och ingjuta nytt lif i dem, detta hade tal. icke väntat att här få höra. Finge dessa sednare utveckla sig i den riktning, de nu inslagit, så skulle Svenska
