afseenden torde vara något för stränga kan ej heller nekas, och đå all annan vetenskaplig forskning är fullkomligt fri, kan det med skäl förefalla mången besynnerligt att den antiqvariska, hvilken dock företrädesvis är egnad att väcka och lifva fosterlandskänslan, och derföre borde till större eller mindre mått ingå i den allmänna svenska bildningen, ensamt skall vara så strängt reglementerad och bunden. Men vilja vi närmare skärskåda de förhållanden, ur hvilka denna för Sverige så egendomliga lagstiftning uppkommit och utvecklats, skola vi lätt finna skälen hvarföre lagen af den 29 November 1867 blifvit just sådan han nu ligger framför oss, och varföre han ej kunnat blifva annorlunda.
Vi måste då erinra oss att fornforskningen i vårt land ifrån dess första begynnelse varit, och sedan allt framgent förblifvit en statsangelägenhet, till vars besörjande man redan år 1613 tillsatte en riksantiqvarie och sedermera år 1666 inrättade ett särskildt embetsverk, kongl. Antiqvitets-Kollegiet, eller efter år 1693 Antiqvitets-Archivet. När detta sednare efter nära 100-årig tillvaro upplöstes, öfverlemnades visserligen år 1786 bestyret med antiqviteterna till en lärd akademi: kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien; men statens anspråk att fortfarande utöfva högsta tillsynen öfver den antiqvariska forskningen upphörde derföre icke. Detta kunna vi bland annat se deraf att en kronans tjensteman, riksantiqvarien, från sin forna befattning såsom Antiqvitetsarchivets sekreterare förflyttats till och fortfarande i kraft af sitt statsembete förblifvit sekreterare och föredragande inom akademien. Dessa halft administrativa institutioner, som efter hvarandra haft vården om ”riksens antiqviteter” hafva alla med största sorgfällighet och nit främjat den antiqvariska forskningen; men naturligtvis på det sätt och inom de gränser staten sjelf bestämt i de plakater, bref och förordningar, som från 1666 till 1867 tid efter annan utfärdats. Dessa kongl. påbud eller lagar, hafva — ehuru med en stundom märkbar osäkerhet om sjelfva rättsgrunden — mer och mer häfdat statens obestridda — men derföre icke obestridliga — anspråk, och från önskningar och uppmaningar småningom öfvergått till bestämda lagbud, men ingen enda har ens förutsatt möjligheten af en antiqvarisk forskning utom eller vid sidan af den vederbörligen auktoriserade. Under de år, som lagförslaget bereddes uppstodo visserligen flera af våra fornminnesföreningar, men deras framtid var ännu osäker, och några