Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/124

Den här sidan har korrekturlästs
114

Ur principiell synpunkt är det i hög grad vigtigt att dels få bestämdt och tydligt uttaladt i lagen, hvem som är rätter egare till fynd af nu i fråga varande slag, dels att åt de svenska fornminnesföreningarna få tillerkänd rätten att mottaga och förvara sådana fynd, på det de icke hädanefter, åtminstone i så stor mängd som förut, må hamna i utländska samlingar, ehuru de hafva sin rätta plats i våra egna.

Аmanuensen Еichhorn: Ett uttryck af frih. Djurklou, angående den privata forskningens förhållande till den officiella, förmodade tal. vara oafsigtligt. Forskningen är till sin idé fullkomligt fri, en fullkomligt enskild sak, och hvarje försök att lagbinda henne är å ena sidan vanvettigt, å den andra alldeles ändamålslöst. Hon kan, bör och får icke vara annat än fri. Att således tänka eller tala om en officiell eller en privat forskning är något för vår praktiska tid alldeles oförnuftigt. Forskningen måste vara fri, vare sig att hennes föremål är böcker, gamla runstenar, blommor eller insekter, med ett ord, hvad som helst. Tanken på en förordning, som skulle skydda forskningens föremål, är något orimligt; hvarje försök att hindra eller att lagbinda henne måste misslyckas.

Lektor Wiberg: Det är nog sannt att forskningen är och bör vara fri, men annat är förhållandet med föremålen för densamma. Den måste vara limiterad af eganderätten, der en sådan finnes. I främsta rummet är nödvändigt att på något sätt bestämma hvilka åtgärder böra vidtagas till skyddandet af de fasta fornlemningarne. Jag hyllar icke den frihet, som alldeles ogenerad i grafhögar gräfver potatiskällare eller gräfver upp gamla borgplaner, för att der anlägga potatisland m. m. d. Jag erkänner t. o. m. icke jordegarens rätt till dylika fornlemningar, ty de tillhöra icke någon enskild, utan hela svenska folket. Jag tror dock att målet skulle kunna vinnas på praktisk väg, om man frånginge en viss beskedlighet, som nu genomgår våra författningar, ofta utan att hafva någon annan verkan än den, att ställa folk på den punkt, att man icke vet om lagen skall tillämpas eller icke. Det är, såsom frih. Djurklou sagt, just obestämdheten i lagarne som gör deras öfverträdande så lätt och nästan oundvikligt. För min del önskar jag att hvarje jordfast minnesmärke måtte förklaras för svenska statens egendom och varje förbrytelse deremot straffas såsom ingrepp i statens eganderätt.

Dr Granlund: Att den nu gällande författningen icke