en kummelgrotta använd till varggrop (detta var i Hemmesjö, i norra delen af Småland). På 1830-talet fick en grefve Henning Wrangel på Araskog i Skåne det infallet att förvandla en del af sina ohägnade egor till inhägnade. Han omslöt denna med en mur, och muren bestod till en del af gamla bautastenar, hvilka för detta ändamål afslogos på tvären, så att man kunde räkna öfver 100 sönderslagna bautastenar. Hvad som ej behöfdes för stenmuren, användes till brobygnad. Många exempel på dylik missaktning för våra minnen, vår historia, skulle kunna anföras från Öster- och Vestergötland och från nästan alla provinser för öfrigt, om också i de allra flesta fall okunnigheten om deras betydelse och vigt torde hafva varit den närmaste orsaken till förstörelsen. Ända upp i Norrland har man på detta sätt raserat våra fornlemningar, synnerligast ättehögarne. Någon gång har äfven vinstbegäret varit anledning till förstörelsen. Det har icke så sällan händt att minnesmärken, uppförda af kalksten eller murade med kalk, raserats för att af stenen bränna kalk, och sedan använda denna till gödningsämne på åkern. Särskildt har detta skett med Bråborg och Stensöborg i Östergötland, andra fornlemningar onämnda. På hvad sätt man gått tillväga med våra klosterruiner, derom skulle mycket kunna sägas, men jag vill inskränka mig till endast några få exempel. I Gudhems kloster användes, har man berättat mig, för några år sedan koret till gödselplats och sjelfva kyrkan till svinhus. År 1865 kom jag till Karlebylånga i Vestergötland; ännu på våren samma år fanns grunden till den gamla rundkyrkan qvar, men vid min ankomst voro stenarne försvunna, och kalken var bortförd på åkrarne. På 1850-talet hade man tänkt rasera fältmarskalken Horns i S:t Jakobs kyrka i Stockholm befintliga grafkor. Ofoget afstyrdes då af A. E. Holmberg, men det lyckades till fullo på 1860-talet. Ännu på 1830-talet fanns i Småland en i antiqvariskt afseende särdeles märkvärdig kyrka, Pjetteryds, den enda svenska kyrka, som hade någon likhet med de märkliga norska staf-kyrkorna. Den blef raserad utan att någon lade hinder i vägen, och man skröt högt öfver att man lyckats förstöra densamma. 1866 besökte jag Bolmsö i Småland. Dess gamla kyrka hade då blifvit nedrifven. Man hade visserligen under kalken tyckt sig finna målningar från forntiden, men man ansåg icke mödan värdt att bry sig om dem. Under kyrkomuren hade man funnit släta
Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/133
Den här sidan har korrekturlästs
123
