Brusewitz, alldeles för sent; det vore nästan detsamma som om en gammal käring skulle söka konservera de få tänder hon kan ega i behåll. Det bästa, som i afseende på dem kan göras, är att föra dem till ett museum. 9 § af 1867 års förordning föreskrifver visserligen, att minnesmärken i kyrkor etc. ej få förstöras; men detta förbud har sin tillämpning endast i det fallet att Kongl. Maj:t förordnat att de skola bibehållas, och följden blir naturligtvis, att ganska många af dem, nemligen alla, hvilkas bibehållande af Kongl. Maj:t ej anses nödigt, blifva förstörda, under det att de allesammans borde konserveras. 10 § af samma förordning uppräknar väl inventarier som böra bevaras, men tillägger såsom ett vilkor för att sådana må få afyttras, att, efter skedd anmälan om deras befintlighet, Antiqvitets-akademiens yttrande skall infordras, och att på detta skall bero, huruvida församlingen skall få afhända sig dem eller ej. Utländingen blir nu i de allra flesta fall egare af dem. Lagen behöfver således omredigeras äfven i detta afseende, och hr Brusewitz anhöll att den kommitté, som komme att granska den nu gällande förordningen om fornminnenas vård, måtte lägga särdeles stor vigt vid de §§ i den nuvarande lagen, hvilka handla om minnesmärken hörande till kyrkorna.
Frih. Djurklou ville i likhet med en föregående talare betona nödvändigheten af att göra skilnad mellan sådana gamla inventarier, som böra bibehållas på den plats der de finnas, och sådana, hvilka böra förflyttas till ett museum. Men det finnes ett annat slag af kyrkoinventarier, på hvilket tal. ville fästa uppmärksamheten, nemligen grafstenarne. Dessa blifva nu vanligen, till följd af sitt läge, genom tramp förstörda. Det vore godt, om mötet uttalade önskligheten deraf, att vederbörande församlingar ville låta uttaga dem ur kyrkogolfven och insätta dem på annat ställe, der de lättare kunna bevaras, t. ex. i kyrkomurarne. Sjelf hade tal. sökt och äfven lyckats förmå en och annan församling härtill. Då en församling för nybygnad af sin kyrka begär stambok och kollekt, så kan staten också mycket väl ålägga henne, såsom ett vilkor för understödets erhållande, att vidtaga åtgärder för bevarandet af hennes gamla grafstenar; bygger hon och underhåller sjelf sin kyrka, kan ingenting göras för ändamålet annat än på öfvertygelsens väg. Och denna blir alltid den, som bäst leder till målet: har folket lärt sig att älska sina minnen, då vill det också bevara dem. Det finnes kyrkor, der