församlingen med den allra största pietet bevarat äfven de minsta småsaker, kyrkor som blifvit riktiga små muséer, och ifrån dem är det ej skäl att taga bort någonting; men motsatsen är vanligen regeln. Man kastar i allmänhet bort dessa gamla saker. Provinsmuséer äro naturligtvis ett oeftergifligt vilkor för bibehållandet af våra gamla kyrkoinventarier och den enda formen för deras förvarande: deposition. Nerikes fornminnesförening har i detta afseende föregått med godt exempel: länets församlingar löpa ej någon risk af att lemma ifrån sig sina kyrkoinventarier till provinsens museum; de komma dit endast såsom deposita. Denna väg vore i tal:s tanke den, på hvilken provinsmuséer borde söka uppsamla nu ifrågavarande del af våra fornminnen.
Pastor Ljungström intygade, på grund af sin erfarenhet, att de omnämnda stadgandena visat sig alldeles otillräckliga såsom värn för våra fornminnen. De vore dessutom ganska fåtaliga och litet bekanta, samt datera sig från vidt skilda tider, ända från 1600-talet till år 1867. Hvad värdet af sistnämnda års författning anginge instämde tal. med dem, hvilka ansågo att den tarfvade en grundlig revision. Tal. instämde äfven fullkomligt med dem, som yrkat på decentralisation — bland annat derföre att centralisationen i vissa afseenden är snart sagdt omöjlig. Åtskilliga af våra kyrko-fornminnen kunde svårligen förvaras i ett provinsmuseum, ännu mindre i det stora riksmuseet: de böra få vara qvar der de äro — i kyrkorna. Men, sade man, huru skola de då kunna bevaras? Upplysningen torde i detta fall göra mer än någon lag. Skrifter rörande våra fornminnens betydelse och värde borde genom fornminnesföreningarnas försorg utgifvas; hittills hafva vi, åtminstone ända till den senaste tiden, nästan alldeles saknat sådana, och de få som finnas äro utan större betydelse och hafva ej vunnit någon spridning. Hvad staten hittills i detta hänseende gjort, vore alldeles otillräckligt, hvilket ingen torde vilja bestrida. Antiqvitetsakademien utger visserligen en tidskrift; men denna innehåller ju ingenting annat än ett register öfver fornminnen, funna än här, än der. Tal. önskade vidare att läroböcker i svensk fornkunskap blefve utgifna, och att allt måtte göras för att sprida ljus och kunskap om den förgångna tiden, om våra fäders lif och verksamhet; dernäst kommer lagstiftningens skyldighet.
Intendenten Lagerberg: Tillvaratagandet i museerna af kyrko-inventarier motverkades af gällande stadganden. Att man