Om husfliten i forntiden.
Af
Victor Granlund.
Föredrag vid Svenska Fornminnesföreningens årsmöte i Örebro, den 21 juni 1871.
Den svenska husfliten har ganska länge till sin betydelse
varit misskänd och föraktad. För att gynna handtverkerierna i
städerna utfärdade regenterna det ena förbudet efter det andra
mot ”klåperi” på landsbygden, och om man någon gång gjorde
ett afsteg från denna väg och i stället för att tillintetgöra, sökte
att uppmuntra husfliten, såsom under en period af frihetstiden, så
återvände man snart till den gamla stråten. Först under de allra
sista åren har man börjat inse husflitens stora vigt och gör här
och der aktningsvärda bemödanden, för att befrämja densamma.
Men insigten härom är ännu långt ifrån allmän, äfven bland dem,
hvilka borde vara sakens sjelfskrifne målsmän. Det var t. ex. icke
längesedan, som en svensk riksdagsman, hvilken utöfvar ett visst
inflytande på sina ståndsbröder, afstyrkte ett obetydligt anslag till
husflitens uppmuntrande enär han ansåg att ”handaslöjder löna
sig bra litet.”
Det har icke alltid varit så: under hela den hedniska och katholska tiden tillhörde nästan allt förädlingsarbete här i norden blott husflitens område. ”En hedenhös mening var,” säger en förf., ”att kunna sjelf göra allt, hvilket är en afvog sköld mot sjelfva naturens inrättning.” ”Man måste då,” säger samme förf., ”låta nöja sig med hvad på ett rått och ofullkomligt sätt af någon naturlig handaslöjd framgafs.” Vi skola tillse, om detta omdöme var fullt berättigadt, och om icke konstfärdigheten i vissa riktningar gick vida längre än man i allmänhet, med den höga aktning och uppskattning af vår egen tid, som är vanlig, är benägen
