Vikingen bygde gerna sjelf sitt fartyg; dock funnos äfven berömde skeppsbygmästare. Nästan hvarje förmögen bonde vid kusten hade sitt långskepp, eller annan egen skuta. Långt förr än vikingatågen började, voro Svearne kända såsom sjöfarande. Tacitus, som i 1:sta århundradet var romersk ståthållare i nuvarande Nederländerna, talar om deras mäktiga flottor. Från och med vikingatågens begynnelse, i 4:de och 5:te århundradena, erhöll skeppsbyggeriet en betydlig utvidgning. De större långskeppen voro bygda på kravell, eller som det hette stortimrade, de mindre på klink. Och att dessa, utan annan konst, än den som förvärfvats genom uppöfning af naturlig fallenhet, bygda fartyg ofta voro ganska stora, synes af många berättelser. Så var Olof Tryggvasons beryktade drakskepp, Ormen Långe, 74 alnar långt i kölen och låg 18 alnar högt öfver vattenytan, samt hade en besättning af tusen man. Många bland dessa skepp voro ganska konstfärdigt bygda, och försedda med rika skulpturarbeten, både i fram- och bakstammen, infattningar, målningar och förgyllningar, samt runristningar i bogen och rodret. Sagorna skildra utförligt den utomordentliga prakt, som slösades på dessa skeppsprydnader. Så i berättelsen om slaget vid Svoldern. Särskilt på stamprydnaden nedlades stor kostnad och konst, och hufvudet på densamma tjenade såsom flagg. Konung Rolf Götreksson egde ett fartyg, siradt med gult, rödt, grönt, blått och svart, och hela drakhalsen var förgyld. Vindflöjlar omtalas af genombrutet snidverk, målade och besatte med perlor. Till och med berömde konungar sysselsatte sig med skeppsbyggeri. Olof den helige hade sjelf bygt ett och annat af sina skepp, och sjelf utskurit det konungahufvud, som fördes i framstammen af hans fartyg ”Karlshufvud”, och som sedan länge i Norge brukades på höfdingars skepp.
Konsten att smida, och förnämligast att smida goda vapen, ansågs likaledes för ett yrke, som anstod konungar och höfdingar. Olof den helige, Harald Hårdråde, Ragnvald Jarl på Orkneyöarne t. ex., berömde sig af att de icke blott förstodo att bruka vapnen, utan äfven att smida dem. Konung Sigurd Syr i Norge hade sin smedja vid gården. Höfdingen Skallagrim Kveldulfsson omtalas såsom utmärkt skicklig både i jern- och träarbeten. Så snart han kom till Island, anlade han en smedja, enligt Egilssagan. Städ, bälgar, hamrar och tänger nämnas i sagorna såsom väl kända redskap. På varje fartyg stod ett städ till allmänt