Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/153

Den här sidan har korrekturlästs
143

bruk. Den största skickligheten i smideskonsten ansågs härröra från svartalferne och dvergarne, och de konstrikt arbetade ypperliga vapnen och prydnaderna kallades för ”dvergasmide”. Men äfven jättarne tillerkändes kännedom om jernets bruk. Jernskogen låg i jättarnes verld; jernstänger äro jättevapen; bland jättinnorna nämnas Jarnglumra och Jarnsaxa. Eddan säger att Asarne anlade sig härdar, gjorde städ, hammare och andra verktyg.

Det enda tillverkningssättet af sjö- och myrmalmen, som ännu för några få år sedan begagnades i öfre Dalarne och Herjedalen (och som ännu lärer användas i Finland och det inre af Ryssland), och vilket kallades hedningebläster, myrverk och myrbläster, var det som af våra hedniska förfäder och långt in i den christna tiden allmänt begagnades. I små ugnar eller gropar, käringar, kärlingar eller källingar kallade, murade af sten och lera, nedsmältes myrmalmen eller myrjorden, som i Dalarne kallades mom, i Herjedalen och Jemtland örke eller verke, medelst anspråkslösa läderbälgar till små färskor, som kallades bläster, myrjern eller osmundsjern. I en författning af 1303 talas dock äfven om stålberg i Sverige. Men äfven innan man började bryta jern ur grufvorna och förädla det till stål, förstod man att t. o. m. i klensmedens lilla härd genom omsmältning af myrmalmstackjern framställa både stångjern och stål. På vapen, sadlar och betsel nedlades stor kostnad. Damascherade klingor finnas någon gång i jorden. Inlagda och förgylla betsel, stigbyglar och sporrar omtalas ej sällan. Sadlarne voro försedda med höga bommar, målade, ofta utskurna och förgylda. Den i hemmets smedja tillverkade bekanta och fruktade nordiska bredyxan, stundom inlagd och förgyld, följde väringen till Bysanz, Normandie, England, Italien och Sicilien, och Olof den heliges bredyxa har ännu i dag sin plats qvar — i det norska riksvapnet. Vagnar begagnades väl ej ofta mer än till jordbrukets behof, dock voro de ej alldeles okända. Täckta vagnar hafva i norden anor åtminstone ända från 997.

I bearbetandet af guld och silfver utvecklades också icke ringa skicklighet. Detta intygas af den stora mängd guld- och silfversmycken, som ännu uppgräfves ur jorden, ofta rikt ornerade och af det praktfullaste arbete, såsom spännen, hals-, arm- och fingerringar, nålar, diademer, knappar af guld och elfenben, dryckeshorn, urnor af guld och af kristall med guldband omkring,