eller för enskilda föreningar; alla fornfynd borde betraktas som en handelsvara, till hvilken förste upptäckaren hade full eganderätt. Derigenom skulle fornforskningen vinna, på grund af all fri täflans nytta; och särskildt bidroge detta förhållande till uppkomsten af enskilda samlingar, som vore så nödvändiga.
Dr Montelius uppträdde mot invändningen om det besvär, som förorsakades genom den nu föreskrifna gången af fornfynds öfverlemuande till staten, och upplyste att hittarne endast behöfde vända sig till närmaste länsman. Förhållandet i andra land, särskildt i Danmark, vore likadant som hos oss; och för öfrigt vore det alldeles orätt att betrakta hittaren som egare, då han endast kunde anses som den der funnit en offentlig egendom.
Adjunkten M. Weibull från Lund påminte om att Danmark ej blott egde sitt ypperliga Oldnordiske Museum i Köpenhamn, hvilket den föregående talaren framhållit såsom efterdöme för Sverige, utan äfven haft ett fornmuseum i Flensburg, och ville, i öfverensstämmelse härmed, erinra om museet i Lund, för hvilket han önskade påkalla Forminnesföreningens uppmärksamhet och välvilja.
Ordföranden uppläste ett bref från professor Sven Nilsson, hvilken hindrats att öfvervara mötet, men som till detsamma hemställde, att det borde på offentlig väg söka utverka ändring i nu gällande författning, så att statens museum endast finge ovilkorlig förmånsrätt till köp af guld- och silfverfynd. För egen del tillade ordföranden, att han med förundran funnit, det man ville betrakta de offentliga landsortssamlingarna såsom enskild egendom, då de tvärtom fullt ut lika mycket som statens historiska museum vore dennas tillhörigheter. Deremot önskade han, att statens samlingar, som på sådant sätt skulle komma att omfatta alla våra offentliga fornsaksmuseer, borde ega företrädesrätt framför enskilde samlare, alldenstund fornfynd på denna väg lätt lupe fara att förirra sig till utlandet.
Dr Sohlman vidhöll sitt förut framställda yrkande, att det nu verkligen bestående förhållandet, att nemligen statens historiska museum ej gjort sin lagliga rätt gällande mot landsortssamlingarna, måtte få något uttryck i stadgad lag, ehuru han ej kunde närmare inlåta sig på att afgöra, hvilka bestämmelser i sådant hänseende vore önskvärda.
Dr Montelius framhöll vigten af att äfven enskilda personers samlingar gynnades genom de ifrågasatta förändringarna af
