väl egentligen afses den närmast vid Wetterns strand belägna Hökensås) — ”undantagandes de trän som nötter eller ållon bära”.
Efterträdaren konung Birger liknade i intet sin store fader; också hade han knappast förr öfvertagit regeringen, än oenighet yppade sig mellan honom och hans bröder, Erik och Waldemar. För att förlika dem, inbjöd Torkel Knutsson dem till sin gård Aranäs i Vestergötland, der hertigarne den 30 April 1304 måste afgifva en skriftlig försäkran om sin trohet, hvarefter de missnöjda reste till Rackaby, men konungen tog vägen till Visingsö, der hans drottning väntade honom. Uppeggadt af henne och måhända äfven af inlupna klagomål öfver hertigarne, kunde Birgers vacklande sinne ej mera finna sig tillfredsstäldt med den så nyss ingångna freden; utan han sände dem, jemte lejdebref, befallning att infinna sig hos honom på Visingsö, för att ånyo stånda till ansvar. — Ambjörn Nilsson (Sparre) och hans måg Matts Kettilmundsson (Läma), som voro hertigarnes ypperste män, ansågo det ej vara rådligt att lemna båda bröderne på en gång i konungaparets händer, hvarföre blott Erik afreste. Anländ till slottet på Visingsö, helsade han Birger med anständig ödmjukhet, men denne talade blott litet och befalde strax en närvarande biskop uppläsa den skriftligen författade anklagelsen. Biskopen ursäktade sig och föreslog i stället en riddare, såsom dertill mera lämplig, men hertig Erik teg. Riddaren steg då fram, och var första punkten i skriften den, att furstarne låtit ur riket föra ”flesk ok smör, korn och roogh” utan konungens tillstånd; för det andra, att de voro stolte och redo med väpnad hand genom riket; 3:e att en deras riddare gifvit konungens ”portenär” på ett af slotten ett slag på kinden, då han ej strax ville upplåta dörren, och för det 4:e att deras riddare och hofmän öfvade sig i tornering och andra ridderliga seder och bruk så, att de blefvo mycket skickligare och hurtigare än konungens, hvilka senare således vid allmänna sammankomster måste stå med blygd, och lände detta konungen till vanheder. Riddaren slutade med att hänvisa hertig Erik till sin broder, ”thet han ware ider naduger ok goder”. Erik åhörde detta under tystnad, men nu stod Birger upp i häftig vrede och sade att illa hade han handlat som ej hängt dem; nu är det så att han ej längre vill gifva dem fred, än till dess solen gått ned. Härpå frågade hertigen om han med säkerhet kunde fara, dertill konungen jakade, men tillade att de skyndsamligen skulle
