Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/179

Den här sidan har korrekturlästs
169

skulle det vara af utomordentligt stort intresse att företaga en gräfning och upprensning af ruinen, hvarigenom äfven möjligen en del fornsaker kunde komma i dagen — i och för sig sjelfve af värde, men ännu mera om man i dem kunde erhålla bidrag till slottets historia.

Det uppgifves att man kunnat på sjöbottnen midt utanför ruinen se lemningar af ett rum med trenne till en del bibehållna murar, och likaledes berättar folket att man vid lugnt väder skall varseblifva i sjön spår efter stengolf,[1] hvilket senare väl torde vara ett misstag, förorsakadt deraf att sjöbottnen här, liksom efter en längre sträcka af östra kusten, består af lerskiffer, hvilkens jemna yta ofta är söndrad genom remnor, som icke sällan antaga stor likhet med springor mellan golfstenar. I början af 1700-talet syntes ännu lemningar i sjön efter bryggor och båtskjul eller andra bygnader, de förra bestående af stenkistor och stockar.

På den östligaste af de förr omnämnde kullarne lät den för våra fornminnen af alla slag så nitiske Per Brahe den yngre uppresa en minnessten, 5 fot hög 18 tum bred i öfre och 15 tum i nedre ändan, och på den inrista följande:

Pet. Brahe Com:

in Wissings
Borg L. B. in Caian
na hvnc Lapidem
Erexit Ao 1679:
in Memoriam
Serenissimi
Regis Magni Ladv
las qvi hic sede
svam regiam
habverat in qva
Placide obdormi

verat Ao 1290.

(Per Brahe, grefve till Visingsborg, friherre till Cajana, har upprest denna sten år 1679 till minne af Hans Maj:t Konung Magnus

  1. Jemf. Palmsk. saml.: ”Uppå Wissingzöö hafwer på södre udden fordom legat ett slått som kallades Nääsboo Slått, hwars steen, muur och rudera icke allenast uppå stranden, uthan och uthe i siöön igenom wattnets tärande af sanden är ännu till att see”.