den gällande författningen. Han vitsordade dessas stora betydelse för vissa trakter.
Mötet beslöt, på grund af denna öfverläggning, uttala den önskan, att lagstiftningen i afseende på fynd af fornsaker borde ändras så, att, med bevarande af möjligheten för statens historiska museum att inrymma de fornsaker, som företedde ett allmännare intresse, landskapsmuseer och enskilda samlingar af fornsaker kunde bilda sig, hvilket vore af den allra största vigt för utbredande af insigt i och håg för dessa ämnen.
3. Genom hvilka medel bör vandalismen i afseende på
fornminnesmärken lämpligast motarbetas?
Pastor Ljungström framhöll vigten af att vi erhölle korta och passande tryckta handledningar i fornkunskap och påpekade den likgiltighet för våra fornminnen, som rådde i den officielt utgifna Läsebok för folkskolorna, der man icke påträffade en rad som rörde dem. Han ville, att särskilda lärokurser för folkskolor och elementarläroverk skulle utarbetas, samt att undervisning i ämnet meddelades folkskolelärarne.
Dr Sohlman visade, huru föga lagstiftningen förmår uträtta på detta område, så länge icke dryga ansvarsbestämmelser finnas i lag stadgade mot vandalismen. Nu skulle antiqvitetsintendenten, när han anmärkt något dylikt fall, göra anmälan hos konungens befallningshafvande, innan vite kunde stadgas, och då sattes detta vanligen alldeles för lågt. För öfrigt ansåg talaren, att föga kunde vinnas genom ansvarsbestämmelser, då deremot upplysning vore rätta botemedlet mot vandalism. För att ernå den förra borde lärostolar i nordisk fornkunskap upprättas vid våra universitet, handledningar ämnet utarbetas, fornsamlingars bildande främjas, äfvensom Fornminnesföreningen kunde på ett eller annat lämpligt sätt uppmuntra personer, som visat synnerlig omvårdnad om gamla minnesmärken af ett eller annat slag.
Hr Mandelgren yrkade, att landskapens föreningar borde taga vård om sin orts minnesmärken: dessutom kunde det blifva af synnerlig nytta att i Fornminnesföreningens tidskrift omtala alla