och stranden blifvit uppmätt, och befanns det utgöra 726 fot. Med ledning af skifteshandlingar och på grund af öboarnes iakttagelser, kan man antaga att ön på detta ställe årligen förlorar genom sjöns inverkan 1,25 fot; om detta således multipliceras med 726 erhåller man 907,50, hvilket skulle angifva det antal år som förflutit. Härvid är dock att märka att, om vi med sägnen antaga stenen hafva legat i eller nära slottet, skulle en så ofantlig tyngd vid fallet utför den 15 à 20 fot höga strandbanken tagit ett ansenligt hopp och rullat långt ut i sjön, och på detta sätt helt hastigt ökat tiden. Men å andra sidan bör man ej heller lemna ur sigte, att borgen med all sannolikhet ej anlades omedelbart vid stranden utan något stycke upp, emedan Vetterns härjningar väl på den tiden måtte varit kända lika väl som nu; och således torde den först angifna siffran ej vara för hög, hvadan slottet skulle blifvit förstördt på 900-talet redan. Ett eller annat århundrade betyder dock härvid föga, och om vi derför säga att tiden för dess undergång infaller mellan 9- och 1100-talen, torde vi komma sanningen närmast. Då konungarne med visshet började bo på ön i slutet af 12:te seklet, följer häraf att det ej kunnat vara på Borga, som redan vid denna tid låg i grus eller åtminstone var i förfall. Man känner derför ingen af herrskarne på detta slott; dess uppförande, hur länge det varit begagnadt, dess undergång — allt är insvept i ett ogenomträngligt dunkel, som säkerligen aldrig skall kunna skingras. Måhända var det första sätet för konungarne i det antagna Småländsk-Östgötiska riket, eller var det kanske tillhåll för någon viking, som på Vettern hade ett tillräckligt utrymme för en flotta och vid dess stränder tillfälle att röfva och plundra, liksom de tyske riddarne vid Rhen. Ingen kan numera svara härpå. Sagan på ön berättar dock att tvenne konungar herrskat der, en på norra udden och en på södra, och att mellan dem förefallit blodiga strider, af hvilka en skulle utkämpats vid nuvarande sockenmagasinet, der det finnes en mängd ättehögar — konungen på söder förlorade, och hans återtag bevitnas genom de grafhögar, som härifrån till stort antal ligga utmed vägen — säkerligen ligger någon verklig tilldragelse till grund för traditionen.
Med temlig visshet kunna vi således säga att Näs slott varit det som begagnats under den historiska tiden, att konungarne af Sverkerska och Erikska samt Folkungaätterna der bott,