helst tillfälle att på dertill bestämda tider taga dessa samlingar i ögonsigte och erhålla förklaringar öfver deri befintliga föremål; men det ligger i sakens natur, att dessa i de flesta fall måste blifva knapphändiga. Tekniska upplysningar och tillfälle till afteckning är hvad redan yrkesmannen åstundar, då han i museet påträffat något, som han anser kunna blifva honom af praktiskt gagn såsom mönster för hans eget arbete; kulturhistoriska föreläsningar med anledning af museets innehåll är hvad den mer bildade eller bildningssökande delen af allmänheten helt naturligt, jemte förevisningarna, önskar. Ingendera delen låter likväl tänka sig såsom ändamålsenligt ordnad utan en i allmänhetens händer befintlig tryckt katalog.
Ännu mindre kan det bestridas, att hvar och en, som sysselsätter sig med forskningar rörande fäderneslandets fornminnen och kulturhistoria, just för dessa ständigt behöfver rådfråga en sådan fullständig och tillförlitlig inventariiförteckning; men då nu endast finnes ett enda handskrifvet exemplar af förteckningen öfver svenska jordfynd, blir det, i synnerhet för personer som icke äro bosatta i hufvudstaden, i hög grad svårt att göra sig till godo de rika skatter, som statens historiska museum innesluter. Redan tillgången till en fyndkatalog skulle gifva vetenskapsmannen svar på många frågor, som under forskningen framställa sig, och befria honom från kostsamma resor för detta ändamål.
Utom dessa gifves det ett tredje, i hög grad vigtigt skäl att yrka på tryckningen af Kongl. Akademiens fyndinventarium och dermed i sammanhang stående handlingar, eller sammanfattningen af dem i en särskild katalog. Man tänke sig en eldsvåda uti museum, hvarvid det blefve omöjligt att rädda dessa dyrbara handlingar, på hvilka så mycken möda och flit blifvit af samlingarnas nu varande högt förtjente vårdare nedlagde. Följden af en slik olycka vore förlusten af nästan all kännedom om flere tusen fynd ur den svenska jorden, omöjligheten för all framtid af en svensk fyndstatistik och fyndgeografi, på samma gång som i kulturhistorien de obotligaste luckor skulle uppstå. Man kan derför med all skäl påstå, att svenska fornforskningens framtid i väsentlig mon vilar på tryckningen af dessa handlingar.
Det vore imellertid alldeles icke nödvändigt att i tryck återgifva alla dessa handlingar in extenso: de borde naturligtvis underkastas någon bearbetning. Naturligast vore att med ledning af dem affattades en katalog, sådan som t. ex. Nicolaysens Norske Fornlevninger eller Kenners m. fl. Fundchronik der Oesterreichischen Monarchie. Af synnerlig vigt vore det äfven, att, sedan en sådan hufvudkatalog blifvit tillgänglig, supplementhäften på bestämda tider utkomme.
Föreningens styrelse, som i mötets här ofvan anförda uttalande ser ett glädjande bevis på varmt intresse för svensk fornforskning, önskar att äfven för sin del få instämma i mötets åsigt. Det deltagande för allt fosterländskt, som spörjes från snart sagdt hvarje vrå af vårt land, och som yttrar sig i en stigande ifver att taga kännedom om och bevaka Sveriges rika skatter af minnesmärken från förflutna tider, är en rörelse af icke så vanlig art och allt för betydelsefull,