Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/209

195

Lektor Linder: Svenska Fornminnesföreningen har uppkommit såsom ett uttryck för det i våra dagar allt mer stigande intresset för fosterlandets minnen, och hennes uppgift måste derför vara att utgöra liksom en medelpunkt för de sträfvanden, som äro en följd af detta intresse. Särskildt har hon genom sin tidskrift velat bilda ett organ för behandlingen af hithörande frågor, på det de, som hafva vilja och förmåga att yttra sig i dessa ämnen, må ega tillfälle att framställa sina tankar och resultaten af sina undersökningar. Men det är jemväl nödigt att bereda sådana personer utväg att företaga forskningar. Det är bland folk, som tänka öfver fosterlandets angelägenheter, en temligen allmän klagan, att man hos oss icke tager vara på och använder de befintliga krafterna för de värf, hvartill de bort duga, utan att de antingen lemnas obegagnade eller splitras genom mångahanda bestyr. Detta förhållande måste ändras, så att enligt den gamla och bepröfvade satsen, hvar och en får sköta sin syssla, det vill i förevarande fall säga, man måste göra sig till godo hvar enda förmåga, stor eller liten, som verkligen kan göra gagn för ett visst ändamål. I fråga om den nationella forn- och språkforskningen är dertill så mycket större skäl, som här försummelser ovedersägligen blifvit begångna. För att godtgöra dessa finnes nu ingen annan råd än att genom kraftiga ansträngningar söka sträfva sig fram till den punkt, der man bort befinna sig, om arbetet hade haft en jemn och oafbruten gång. Hos oss äro blott få personer i den lyckliga ställning att de utan understöd kunna helt och hållet eller ens i någon mon egna sig åt forskningar inom dessa områden, om de än dertill hafva aldrig så stor förmåga, aldrig så brinnande lust. De måste derföre sättas i stånd dertill och få tillfälle att tillräckligt länge fortfara med ett påbegynt arbete, så att deraf må blifva ett verkligt helt. Om man t. ex. finner en person som har nog insigter och allvar i sitt arbete för att kunna företaga en undersökning angående ett landskaps fornlemningar eller dess folkspråk, så behöfver han icke blott ett eller två utan flere år sysselsätta sig dermed, och det är ett rent oförstånd, för att ej säga någonting värre, att genom ett eller annat hundra riksdaler såsom understöd införa en duglig person på ett vidsträckt arbetsfält och sedan lemna honom i sticket, just då han väl hunnit öfverskåda det hela och börja sitt arbete. Ett sådant förfarande beror väl oftast på bristande kännedom om