n:o 63—65, afseende det choreografiska, och n:o 66, angående det melodiska elementet. Tal. hade med stort nöje afhört den redogörelse en annan talare afgifvit öfver de undersökningar af våra fornminnen Antiqvitetsakademien företagit eller låtit företaga i landet. Tal. kunde emellertid icke i någon mon finna att denna berättelse hade något att göra med den fråga, som nu diskuterades. Här vore det ej fråga om någonting annat än hvad föreningen bör göra för landets undersökning med afseende på dess fornminnen. För öfrigt kunde tal. ej annat än beklaga, att, då så mycket af akademien i det afseendet uträttats, så föga häraf vore i tryck tillgängligt. En talare hade ordat om den afvoghet som skulle råda mellan Antiqvitetsakademien å ena sidan och föreningen å den andra. Tal. trodde att denna splitring vore mera skenbar än verklig. Frågan gälde endast att bryta med ett föråldradt system, att göra den s. k. officiella fornforskningen fri, ej något annat; den afsåg ingalunda någon eller några vissa personer. Att akademien i många afseenden gjort sig mycket förtjent af fornforskningen kunde ej nekas, men att hon, till följd af sin ställning som statsinstitution, vidhållit vissa föråldrade idéer, kunde ej heller förnekas, och det vore just med dessa, med denna slentrian som man ville bryta. Tal. anhöll att få proposition framstäld derpå, att diskussionen i frågan måtte anses utgöra svaret på densamma.
Lektor Linder förklarade, att under den tid han deltagit i styrelsens öfverläggningar han icke kunnat hos henne förmärka den allra minsta afvoghet mot akademien eller någon benägenhet att, såsom en talare uttryckt sig, skjuta ifrån sig de krafter som stå till akademiens disposition. Tal. ville för sin del bestyrka riktigheten af hr Eichhorns uppfattning. I likhet med honom fann tal. ej heller det allra minsta skäl till någon bitterhet mellan de båda institutionerna, men ansåg det dock vara skäl att Svenska Fornminnesföreningen, såvidt möjligt är, utförde sin verksamhet sjelfständigt. Måhända vunnes derigenom till slut det bästa resultatet. — I afseende på Antiqvitetsakademiens verksamhet kunde för omfånget af densamma andra och bättre bevis anföras, än de af hr Montelius uppräknade; att akademien har i sitt förvar en mängd reseberättelser o. d., upprättade af personer, som med offentligt understöd verkstält forskningar i olika delar af landet, bevisade ej mycket.
