Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/223

209

fort som möjligt är, borde söka göra något för bevarandet af det som ännu återstår af ifrågavarande fornlemningar, för hvilka man i vårt land gjort vida mindre än för bevarandet af andra qvarlefvor från forntiden. Tal. afsåg härmed icke skydd mot yttre åverkan af menniskohand, utan väsendtligen att förekomma, eller åtminstone uppskjuta af andra orsaker beroende, ytterligare förstöring. 1867 års förordning om forntida minnesmärkens bevarande förbjuder visserligen förstörandet och skadandet af ifrågavarande fornlemningar, men innehåller alldeles ingenting om direkta åtgärder till deras skyddande och bevarande. Det skulle dock vara särdeles önskligt, att något sätt kunde utfinnas att motverka äfven den åverkan tiden på dem utöfvar. Från Antiqvitetsakademiens och Öfverintendentsembetets sida har i det afseendet ej annat än enstaka åtgärder kunnat vidtagas; dessa myndigheter hafva kunnat uträtta något endast då representationen beviljat medel till skyddandet af en viss uppgifven fornlemning. Men alla dessa bygnader böra, om möjligt, tagas under det allmännas skydd. Sättet, hvarpå detta borde ske, är visserligen svårt att angifva, men hvad som närmast kunde ifrågakomma, vore väl att söka förebygga den vanligaste orsaken till dessa gamla murars söndersprängning, nemligen en öfverhandtagande vegetation. Der träd tillåtas växa på och i ruiner, framkalla, som bekant, deras allt djupare och djupare nedträngande rötter förr eller sednare nya ras. Men för att med framgång konservera dessa fornlemningar fordras icke endast försigtighet, utan äfven penningar. Svenska Fornminnesföreningen har ej tillräckliga medel för att uppträda såsom konservator i förevarande hänseende. Då de officiella myndigheterna icke företagit eller kanske icke kunnat företaga något till skyddandet af dessa gamla minnesmärken, vore det högeligen önskvärdt, att på annan väg några åtgärder kunde utfinnas, hvarigenom desamma kunde bevaras eller förstörelsen åtminstone fördröjas. Närmaste anledningen till frågan har för öfrigt varit den storartade verksamhet i detta afseende, hvilken såväl från statens som företrädesvis från enskildas sida i andra länder utvecklats och utvecklas. I Frankrike t. ex. kringresa oupphörligt konservatorer, aflönade af privata fornminnessällskap, för att se till att landets märkligare ruiner så mycket som möjligt skyddas mot förstörelse, och för att uppsöka och afteckna dylika fornminnen, der detta ej redan skett. Hvilket inflytande

14