Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/224

Den här sidan har korrekturlästs
210

dessa såväl i nu nämnda afseenden som särdeles i det förstnämnda utöfva, torde för flera bland de närvarande vara bekant; resultaten af deras verksamhet hafva, i synnerhet beträffande minnesmärkenas bevarande, visat sig ganska aktningsvärda. Men kan en sådan gagnelig verksamhet ske utomlands, så bör den äfven kunna ske hos oss.

Hr Mandelgren förklarade sig hafva blott några få upplysningar att i frågan meddela, men anhöll att andra talare måtte bidraga till densammas lösning. Floda kyrka i Södermanland, hvilken annars trifvelsutan för länge sedan skulle hafva varit endast en ruin, har genom framstående personers bemödanden blifvit räddad från detta öde; representationen har för kyrkans underhåll gifvit ett anslag af 300 rdr om året. En annan mycket märkvärdig gammal kyrka i en annan provins har genom framlidne biskop Agardh blifvit konserverad; hon underhålles nu med en kostnad af 50 rdr årligen — vaktarens aflöning. I Dalarne har landstinget såsom understöd för vården af provinsens fornminnen beviljat ett litet anslag. Önskligt vore att de landstingsmän i andra provinser, som äro medlemmar af Svenska Fornminnesföreningen, ville söka förmå sina medbröder att visa samma frikostighet, och det så fort som möjligt, ty, som ordspråket säger, snar hjelp är dubbel hjelp.

Frih. Djurklou: Att uppgöra ett generelt förslag, lika tillämpligt på alla de här uppräknade fornlemmningarna är mycket svårt. Ett sådant finnes dock i Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 29 Nov. 1867; efterlefdes den lagen, så vore det alldeles öfverflödigt att diskutera denna fråga. Hvad ”borgar” beträffar, kan staten naturligtvis ej föreskrifva nuvarande egare, huru de skola förfara för att skydda dem emot förfall, men väl kan Svenska Fornminnesföreningen lemna de för sådant ändamål nödiga anvisningarna. Vidare läses här: ”— — slott och kyrkor —” Med ”slott” menas, förmodar jag, endast större slott, men dessa äro ju statens egendom och om dem kunna vi ingenting föreskrifva, lika litet som vi kunna befalla öfver enskilda personer, hvilka äro egare af dylika bygnader. Beträffande kyrkorna, så är om dem dels uti gällande lag, dels uti cirkulären till presterskapet, dels uti åtskilliga mandater, plakater och påbud mycket stadgadt, så att hvad som i det fallet återstår att önska, endast är att föreskrifterna måtte blifva efterlefda. Med ”klostren” är det kanske