Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/233

219

icke att vi i detta fall kunna taga dem till förebild — men något torde dock kunna uträttas äfven med ringare resurser. Att vid första påseendet finna hvad som bör göras i sådant hänseende t. ex. i fråga om sådana märkliga bygnadsmonumenter, som redan börjat förfalla till ruiner, är icke lätt. Antingen kan man föranstalta om att de genom ett tak blifva skyddade mot årstidernas inverkan eller, der sådant redan är försent och ruinen redan börjat beklädas med vegetation, som genom sina rötter spränger lemningarne, rensa henne. Det förra är en åtgärd som kostar betydligt, mot det sednare möta, skulle jag tro, rätt ofta hinder, hvilka det kanske icke alltid är så lätt att öfvervinna. Exemplet från vårt grannland Norge torde i denna sak ej böra lemnas alldeles å sido. Af Norska Fornminnesföreningens sednaste årsberättelse finner man att den verksamhet föreningen redan utvecklat för bevarandet af nu ifrågavarande slag af fornlemningar, ej är så obetydlig. Under året 1869 har föreningen t. ex. till pastorsembetet i Loms församling aflåtit en skrifvelse med begäran, att pastorsembetet ville draga försorg om vidtagandet af lämpliga åtgärder till förhindrande af att socknens gamla kyrka icke måtte gå förstörelsen till mötes. Denna hemställan har blifvit mottagen med välvilja och kommer utan tvifvel att leda till önskad påföljd. Vidare har föreningen hos ingeniörbrigaden, hvilken disponerar öfver Bergenhuus slott vid Bergen, anhållit att brigaden ville göra någonting för bevarande af detta gamla monument och på samma gång föranstaltat om en subskription för åstadkommande af en grundligare restauration af en del af denna gamla bygnad. Föreningen har slutligen blifvit egare af Borgunds gamla kyrka vid Sognefjorden; hon har köpt henne af församlingen. Allt detta är, som man ser, åtgärder som kunna vidtagas utan att man disponerar öfver storartade kapitaler, och jag föreställer mig derföre att man i afseende på denna fråga möjligtvis skulle kunna stanna vid att uttala den önskan att Svenska Forminnesföreningen måtte bland de förpligtelser som hon lägger på sina ombud uti orterna, särskildt betona, att de, hvar och en på sitt ställe, böra noga vaka öfver alla minnesmärken af här ifrågavarande slag och så snart fara synes för handen att någon dylik fornlemning kan komma att gå sin förstöring till mötes, antingen såvidt möjligt är, direkt vidtaga åtgärder till förhindrande af en sådan eventualitet eller ock inberätta förhållandet till föreningens styrelse, på