Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/235

Den här sidan har korrekturlästs
221

öfver dess forna tillstånd har man ej bestridt. För öfrigt vidhåller jag hvad jag förut i frågan yttrat.

Hr Werner: Till svar på det yttrande en talare mot mig riktat, med anledning deraf att jag vågat åtaga mig en obetydlig restauration af Warnhems klosterkyrka, vill jag endast nämna att jag åtagit mig detta arbete, hvilket för öfrigt ännu ej sträckt sig längre än till rengöring af portalerna, efter uppdrag af församlingen och på dess bekostnad. För min del kan jag icke förstå att den som skall utföra en sådan restauration, nödvändigt måste hafva en lysande titel m. m. Jag har ingenting vidare att tillägga än att jag, när mitt åtagande rönt ogillande, icke vidare ämnar befatta mig med ifrågavarande arbete.

Lektor Blomstrand. Sedan tal. först anmärkt att diskussionen gått alldeles utom sitt ämne, tillkännagaf han, att han i afseende på sjelfva frågan delade frih. Djurklous åsigt, att fornminnesföreningen icke kunde göra något annat än i hvarje särskildt fall vända sig till vederbörande, alltid stödjande sig på det provinsielt egendomliga i hvarje ort. Penningar behöfdes, men de kunde ej anskaffas på annat sätt än genom staten; fornminnesföreningen kunde i det afseendet ingenting uträtta. En utväg torde dock stå densamma öppen: man kunde vände sig till landstingen och hos dem anhålla om understöd; de borde i alla afseende således äfven i detta, representera provinsens intresse. Slutligen hvad som i gamla tider brutits, måtte det icke gifva anledning till för mycket klander, ty hvad som felats, har felats af oförstånd! Hvar och en handlade dock efter sin bästa öfvertygelse.

Prof. Scholander: Då jag sist hade ordet glömde jag att nämna Borgholms slottsruin. Äfven denna, jag medger det, står under min direkta tillsyn; men af brist på medel hafva några åtgärder för dess bevarande ej kunnat vidtagas.

Dr Sohlman: I likhet med hr Montelius beklagar jag att, då denna fråga blifvit uppstäld på programmet, diskussionen dock icke rört sig kring henne, utan man i stället från flera håll framdragit åtskilliga historier öfver så kallad vandalism, alldeles som om det här skulle behöfva bevisas, att förstöring genom tidens och menniskors åverkan verkligen egt rum. Ännu mindre kan det hafva varit behöfligt att komma fram med personliga recensioner. De torde i allmänhet vid ett sådant tillfälle som detta vara lika olämpliga, vare sig att de innehålla klander eller beröm.