För min del skulle jag önskat, att man i stället sökt utfinna något sätt, hvarpå föreningen kunde få reda på hvilka fornminnen som hotas med förstöring, för att genom framställningar till vederbörande kunna förekomma detta. Då diskussionen emellertid utan gagn och nytta irrat ut i rymden, så ber jag att få framställa det förslag, att mötet ville vid öfverläggningen i frågan låta bero och att diskussionen således må anses innebära svaret.
Detta blef också mötets beslut.
Efter öfverläggningens slut höll amanuensen Eichhorn ett längre med intresse följdt och med bifall helsadt föredrag öfver svenska fornforskningens betydelse för vår nationella utveckling, såsom ett pånyttfödelsemedel för språket, dikten, konsten, slöjden, m. m.
På aftonen gaf mötets ordförande, hr landshöfdingen Åkerhjelm, en lysande souper på slottet för en större del af mötets deltagare.
Vid sammanträdets början, sista mötesdagen, onsdagen den
21 Junii, beslöts att mötet, med förbigående tillsvidare af
frågorna 8—11 på det uppstälda programmet, skulle öfvergå till
behandlingen af de följande rent vetenskapliga
öfverläggningsämnena, åt hvilkas utredande endast denna förmiddag kunde egnas.
Öfverläggningen öfver 12:e frågan, så lydande:
12. I hvilken utsträckning kunna stenålderns minnen följas
inom Sveriges olika landskap; och har man — särdeles
i det inre af landet — lyckats upptäcka några spår,
antydande fasta bostäder under denna tid? —
öppnades af lektor Wiberg, som uppmanade de deltagare, hvilka sysselsatt sig med denna del af fornforskningen, att meddela de rön de i detta hänseende gjort.
Frih. Djurklou: Först för 30 à 40 år sedan erhöll man en säker grund för bedömandet af de olika åldrarne inom den antiqvariska vetenskapen, nemligen i det material, hvaraf de då brukliga redskapen voro förfärdigade. Denna upptäckt har inom ifrågavarande gren af fornforskningen åstadkommit en total reformation. Det är nu för oss af vigt att få klart utredt huru långt hvar